And then it comes….

Tears, tears, tears…. Finally!! Så här blev det sist oxå, den där gången när jag behövde gråta senast. ALLT går emot mig tills jag inte kan hålla mig längre. TACK, får jag väl säga då, för nu har jag då skjutit på det i flera veckor. Så jävla skönt. MEN FYYYYYYYYY Vad jobbigt det är att börja inse att jag faktiskt har förlorat en av mina bästa vänner någonsin. Alltså Pia var verkligen som en lilla syster för mig. Jag kunde vara mig själv med henne, jag kunde vara ärlig mot henne och vi kunde bli snea o sura på varann för att sedan skratta åt allt… Sådana vänner växer inte på träd!! Jag är ju självklart ledsen för att hon inte finns i livet som en levande varelse, men jag blir oxå arg, ledsen och besviken för att hon gör så här, bara lämnar oss. Varför sa du inget Pia? den frågan skriker i mitt huvud dag som natt. Men absolut, jag vet ju att hon inte ville längre och att hon har det bra nu. Men JAG då!!? Och alla andra som inte hunnit med att göra allt som vi sa att vi skulle göra?!?! Det blev så tomt och ihåligt… Vi skulle ju ut o resa tillsammans igen vännen! Och vi skulle festa!! och våra barn skulle leka med varandra! Alla dessa härliga framtidsdrömmar bara försvann, *poff* borta. Du sa ofta att jag var en av de få som förstod dig,  men varför sa du inget den här gången?? när du vet att jag skulle ha förstått!?!? Nu har ju jag visserligen fått svar på den frågan i efterhand, men det hade varit så härligt om du hade varit kvar i livet…. Livet känns sååååå tomt utan dig Pia!!!! *eko*

Nä, nu ska jag dricka te o lugna ner mig lite så jag orkar med verkligheten här hemma….
PUSS

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *