Tänder ljus. Sätter mig i meditationsställning. Lyssnar på fantastiska Snatam Kaur och hennes sköna Ong Namo (http://open.spotify.com/track/4lZwgTQq6awgjC3P7f3Wow)
Andas. Suficirklar. Ryggflex. Sträcker ut. Andas. Så enkelt. Så lätt. Tårar rinner utan ego som petar. Befriande tårar. Tårar som pratar och berättar hur mycket jag saknar dem som jag inte hunnit sörja klart ännu. Mormor som dog tätt inpå min vän Pia. Morfar som lämnade oss mitt i livets tuffa karusell. Jag saknar att åka hem till mormor så hon kan skämma bort mig med våfflor och grädde, bjuda på kaffe och kardemummakaka. Lyssna på morfars roliga skämt och funderingar över livet. Morfar som påminner mig om att leva i nuet och göra det jag blir glad av. Hans kärlek till djur och natur. Han var inte min biologiska morfar. Jag hade lyxen av att växa upp med två morfäder. Jag saknar min biologiska morfar oxå. Honom hann jag sörja i fred utan något annat som störde. Jag önskar att jag fått mer tid med honom och lyssnat på hans spännande liv; andra världskriget, hans galna upptåg som ung, hans resor som sjöman…
Ännu en gång blir jag påminnd om yogas fantastiska påverkan. Tack. Namaste ❤️