Att vara ledsen

Jag försöker på olika sätt få bort en jobbig ångestklump i bröstet. Den har suttit där i flera, flera dagar nu. När jag försöker plocka fram och känna in vad som tynger mig eller vad det är som får mig att känna mig ledsen, så har jag ingen aning.

Tillslut kom det några ynka tårar i går kväll när jag mediterade över vad som flaxar omkring i mitt hjärtchakra. Får se om det lossnar lite mer idag, skiten måste ju ut!

Jag har fuskat med yoga (ajabaja!) de senaste dagarna. Ont i ländryggen som FAN idag; Så det vore väl en fördel om jag började där kanske; det ena leder till det andra. Känslor sätter sig tillslut fysiskt i kroppen. Min ländrygg verkar aldrig vilja bli helt bra, så där sitter det nog mkt gammalt som behöver rensas ut…

Så, jag funderar… Vad är det som gör mitt hjärta ledsen? Flera olika saker. Det är så mycket som bubblar upp till ytan emellanåt. Jag blir ledsen för att det känns som att ingen förstår mig och det jag går igenom just nu. Eller är jag kanske ledsen för att folk förstår, men att jag inte inser hur mycket människor bryr sig om mig? Att jag inte sätter något värde på mig själv? Det finns vänner som verkligen bryr sig om mig, finns där, stöttar, förstår, ger mig tid osv. Det finns “vänner” som inte längre hör av sig. Det finns dem som verkar förstå mig och allvaret i situationen rakt igenom ena dagen för att andra dagen verka ha glömt bort det. Det är min känsla och upplevelse. Jag säger inte att det är så. Jag är otroligt sårbar just nu. Jag är inte den som visar det; jag är tydligen expert på att dölja min fasad bakom ett leende har jag fått lära mig… Så hur var det nu med att leva som jag lär? Att stå i sina känslor och låta dem få prata och komna fram?

Jag har lärt mig mycket om mig själv det senaste året. Och jag har förändrats mycket. Det hör väl ihop antar jag. Jag har varit tvungen att göra vissa förändringar i mitt liv för att läka och hitta en ny rytm i livet. Det går framåt, men det är inte lätt när jag fortfarande har höga krav på mig själv. Krav som ingen annan än jag själv har skapat. 

Ibland känner jag mig ledsen över att jag inte har lyssnat på mig själv tillräckligt tidigare. Jag är ledsen över alla gånger jag känt mig missförstådd. Ledsen över alla gånger som någon talat om för mig hur jag bör och inte bör vara och betee mig; d v s alla gånger jag känt att det är fel att vara Jag. Idag vet och förstår jag att det alltid kommer att finnas sådana människor, men det gör inget. Det ligger hos dem, inte mig. Jag vet även att det finns de som älskar mig helt och fullt för den jag verkligen är just för att jag är Sara. 

 

Det finns personer som till och med “skällt ut” mig när jag bara försökt och trott att jag gjort det rätta och följt mitt hjärta. Det har verkligen sårat mig enormt. Det finns dem som bett om ursäkt för det efteråt och det finns andra som fortsatt som om ingenting har hänt. Jag är tacksam för personerna som sett till hela situationen och i efterhand insett att det som syns kanske inte alltid är det som är sant och förstått varför jag handlat som jag gjort.
Jag är ledsen för att jag puschat mig själv ut till stupet för att bevisa för andra att jag kan, är bra och duger precis som alla andra. I slutändan är det ju ändå ingen som har tackat mig.

 

Det sägs att man inte ska ångra saker i sitt liv. Men om jag skulle ha möjlighet att ändra på något så finns det mycket jag skulle gjort annorlunda. Å andra sidan sägs det att “allt är precis som det ska vara just nu.” Det enda jag kan göra är att släppa taget om det som varit och låta såren läka, se till vart jag är idag; den livsresa jag gjort och allt den lärt mig, blicka framåt och veta att jag själv kan skapa precis det jag vill i mitt liv. 

 

Som sagt så finns det olika anledningar till min känsla av ledsenhet. Nu ska jag yoga och hoppas att känslorna kan falla lite mer på plats.
That’s all. Over and out

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *