Jag en person som har behov av att prata; ventilera mina tankar och känslor när livet känns tungt. Jag är även den som mina vänner hör av sig till när de behöver det samma; att de vill ha någon som lyssnar.
En del har svårt för att bara lyssna. Jag har själv varit den som haft svårt för det, så jag vet hur ivrig man kan bli över att få ösa hur sig tips och råd och egna åsikter.
Jag väljer att ta mitt förhållande som ett exempel, där behovet att prata med mina vänner har varit stort emellanåt.
Jag tänker inte gå in i detalj på något om vår separation (som ägde rum för lite mer än två år sedan) eftersom separationen inte är det egentliga huvudämnet i dag, men det är där det tar sin början för mig och mina nya insikter om hur viktigt det är med vänner som bara finns där för att lyssna eller trösta.
Det första var att komma till insikt om att jag måste ta ett beslut om hur jag skulle fortsätta min relation med min partner då vi kommit till en ohållbar situation. Under tiden ventilerade jag mig till vänner, mamma eller systrar. Min mamma är bra. Mycket bra. Hon ger inga råd eller pumpar ur sig sina åsikter såvida jag inte ber om det. Och det tycker jag att fler borde ta efter.
Om du har en vän som har ett problem, så lyssna på henne eller honom. Dina ovälkomna och spontana åsikter kan i värsta fall stjälpa mer än hjälpa.
Jag har lyssnat på en vän i veckan som har det jobbigt med några relationer i sin närhet. Ena dagen känner hon att hon är nära en lösning, men sen kommer en tredje part in – en tredje part som hon tänkt ska finnas som stöd för att lyssna – och säger sina åsikter fastän min vän inte har bett om det. Jag vet hur jobbigt det här är. Jag gjorde allt för att lyssna på mina behov under den jobbiga tid som jag satt i ett vakum av förvirring och funderade över rätt eller fel i att lämna mitt förhållande. När vi sedan tog ett beslut började det ena med det tredje “rådet” att trilla in. Det var allt från hur vi skulle göra med huset (som vi inte ens hade hunnit fundera över själva) till hur vi skulle dela upp vårdnaden med vår gemensamma dotter. Jag gjorde mitt livs svåraste val att separera från en person som betyder mycket för mig och även separera från den familj jag varit med och skapat. Jag vet inte om vissa på riktigt trodde, eller om de bara fick mig att känna mig, att allt var mitt fel och att jag var det svarta fåret. Det var som att det var fel att jag lämnade (fastän vi var två i beslutet) och det var fel att hälsa på och umgås med familjen “men varför umgås ni om ni har separerat?” Så jäkla dum fråga! Vi har fortfarande en dotter tillsammans och det finns ingen anledning i denna värld att jag skulle sluta umgås med både pappan till mitt barn och mitt barn samtidigt. Det var MITT och VÅRT val – ett val som ingen annan har med att göra. Jag har sett andra människor separera där de har valt varannan vecka och that´s it; inget gemensamt umgänge såvida de inte är tvugna. Det är deras val; inte mitt, inte ditt och ingen annans heller…
Jag kommer från en skilsmässofamilj där vi alla har umgåtts mer eller mindre. Vi har firat jul och födelsedagar tillsammans med både nya familjemedlemmar och gamla. Mamma och pappa har alltid varit vänner trots skilsmässan. Min sambo är min bästa vän och det var han även när och fast jag insåg att vi behövde bryta upp som ett par.
Under tiden som jag bodde själv blev jag sjukskriven och efter ett halvår fick jag lov att inse att jag måste ta ett beslut angående min hälsa och sjukskrivning. Det resulterade i att jag flyttade hem till huset igen. Till gästrummet. (Flytten hem hade alltså inget med mitt förhållande att göra eller att vi blev tillsammans igen där och då …) Ja, men då var man igång igen; “Hur tänker ni nu då? Blir det inte jobbigt för Maya när ni flyttar fram och tillbaka? Man kan inte bara tänka på sig själv hela tiden …. Jag var sjuk och kunde inte ta hand om mitt barn på egen hand. Än mindre handla och andra självklara saker. Johan erbjöd sin hjälp för att underlätta min läkning. Ett svar som alla hade fått om de bara frågat mig, istället för att anta eller ställa oväsentliga frågor om saker de inte har en aning om…
Jag, precis som Du, har ingen skyldighet att förklara våra beslut. Lika lite som ingen annan har rättighet att lägga sig i mina, eller dina, val.
Det jag vill ha sagt med detta inlägg är alltså att vara en sann vän genom att lyssna på den som behöver prata. Lägg inte in dina egna värderingar och erfarenheter såvida din vän inte ber om det.
That´s all. Over and out …