Hej. Jag heter Sara, är 37 år och har nyligen fått en diagnos …

Jag är 37 år och har nyligen fått en diagnos. Allt detta började i och med att jag blev sjukskriven och fick en utmattning. Min läkning tog längre tid än vad läkarna hade väntat sig och jag blev flyttad till psykiatrin för utredning. Misstankarna var ADHD eller ADD från min egen sida; om det nu var så att jag skulle ha någon diagnos. Att jag misstänkte denna diagnos var pågrund av att jag läste och gjorde tester för mig själv.

Mitt största dilemma i livet har alltid varit tröttheten. Så länge jag kan minnas har jag till och från varit onormalt trött. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och kände redan innan klockan tio på förmiddagen hur mycket jag ville hem och lägga mig för jag var så trött så jag mådde illa. Jag sov middag nästan varje dag efter skolan under högstadiet och gymnasiet. Gymnasiet var värst. Mina tre år där känns som ett töcken och det enda jag kommer ihåg är hur trött jag var och hur dåligt jag mådde. Vissa ansåg mig vara depprimerad, men så kände inte jag.

Läkarna hittade tillslut en orsak till tröttheten när jag var 17 år,  som vissade sig vara underfunktion på sköldkörteln. Sedan dess har jag ätit levaxin och livet har rullat på. Sammanfattningsvis kan jag säga att mitt liv gått som en berg-o-dalbana. Perioder av trötthet och ångest blandat med energi för både plugg, arbete och träning där jag kört gasen i botten mellan varven och därimellan legat som en uttömd luftmadrass i soffan.

Jag har många gånger fått höra att jag är driftig och effektiv, men när mina utmattningsperioder kommit, har folk istället sett mig som omotiverad och lat.

IMG_5134 IMG_5674

 

 

 

 

 

 

 

 

Det bästa med att få en diagnos är att jag fått ett kvitto på att jag inte är lat, då jag alltid sett mig själv som en kreativ och smart tjej med många tankar och ideer. Jag har alltså klarat mig igenom alla hinder tack vare mitt stora intellekt, enligt läkare och samtalskontakter.

Det hela leder även till att jag förstår mitt livspussel bättre; studier, vänner, arbete, pojkvänner, träning; allt eller inget.

Just nu äter jag medicin för min diagnos och den senaste veckan har jag mått mindre bra och känt av biverkningar. Därför har jag inte haft ork till att blogga, även om motivationen och ideerna till texter har funnits i mitt huvud; som alltid. Mitt huvud vilar aldrig… det har gått på högvarv sedan jag var barn.

Hej! Jag heter Sara och läkarna säger att jag har bipolär sjukdom; spännande va!?

Hej! Jag heter Sara och läkarna säger att jag har bipolär sjukdom; spännande va!?

That’s all. Over and out …

sara

3 Comments

  1. Hej! Tog det länge med undersökningarna? Tycker du själv att det var svaret på dina undringar? Jag väntar på kallelse själv för jag misstänker att jag har bipolär. Oavsett vad så skulle det vara skönt att få ett konkret svar. Kram Pauliina

  2. Hej!
    Mycket av det du skriver känner jag så väl igen mig själv i.
    Jag fick min diagnos, Bipolär 2, för 4 år sen. Idag har jag fått bekräftat att det var den antidepressiva medicinen,som jag fick när jag drabbades av utmattningssyndrom,som kickade igång en episod.
    Att förförsta gången gå in genom dörren med skylten psykiatrisk mottagning var läskigt. Jag gick länge och tänkte att nu när jag är psykiskt sjuk kommer ingen att vilja prata med mig. Vändningen kom när min kamrat sa…du ÄR inte din bipolär. Din diagnos är bipolär.
    När jag landat i sjukdomen och accepterat den så insåg jag att mycket som jag härrörde till diagnosen faktiskt är min personlighet. Jobbet har varit att lära mig signalerna och bromsa i tid.
    Jag brukar säga att jag är ett vandrande äventyr och det är både spännande och roligt 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *