Jag vill tacka alla er, fina, underbara själar som peppat och lämnat ett överflöd av kärlek, healing och värme till mig via Facebook och här på bloggen efter mina senaste blogginlägg. Jag har läst era kommentarer och vissa av er berörde mig till tårar.
Det är med sådan här respons som jag förstår varför det kan vara bra att dela med sig om sitt liv. Jag förstår att jag inte är ensam. Anledningen till att jag väljer att skriva om det dilemma jag har och har haft med FK, är bland annat för att tala om hur det kan gå till i den byråkratiska världen för oss som både förväntar och behöver deras hjälp. Min text kanske kan hjälpa någon annan att förstå att de inte är ensamma. Förstå att det inte är en själv det är fel på, utan myndigheternas brist på sammanhållning; ett system som borde gå i en jämn cirkel men där någon plötsligt väljer att avvika, göra som hen vill och kliva över gränsen och byta körfält helt och fullt.
Jag hade inte räknat med att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka från er. Jag är glad att jag valde att dela min historia med er, eftersom det varit till stor hjälp för mig! Jag menar det verkligen; känn den tacksamheten från mig till dig.
Jag har valt att ni ska få följa mig hela vägen tills allt är avslutat. Det har inte funnits varken ork eller tid för att uppdatera min historia. Orsaken är att jag var till AF i fredags och jag kommer berätta vidare om det mötet i ett senare inlägg och vilken smärre liten chock det gav mig.
Jag ska vara hundvakt hemma hos min mamma medan de är utomlands en vecka. Och jag känner nu att det är precis vad jag behöver! Återhämtning delux; resten av familjen får klara sig hemma själva. Jag slipper tänka och se på disk och tvätt. Jag ska promenera, läsa, mysa och kolla på film. Jag är så extremt sliten efter dem senaste veckornas strul, så hus- och vovvevakt i grannbyn är precis vad jag behöver just nu.
Många kramar ❤
Lycka till med allt och njut av denna vecka då du får bara vara ?