Psykisk ohälsa 2.0

Det är ingen nyhet. Vi har kunnat läsa om det i flera år. Dokumentärer och artiklar bli bara fler och fler. De drabbade blir yngre och yngre. Vi ställer oss frågor som att vad orsaker allt detta? hur kan vi förhindra och vad kan vi göra som närstående? Det är inte lätt. Det kan vara din förälder, ditt barn, din klasskompis; det finns överallt idag. Idag får vi äntligen belysas detta. Det blir mer och mer accepterat och vi har kommit en stor bit på vägen.

Jag är själv inte den bästa på att dela med mig av mina egna erfarenheter även om jag har ett helt bagage som sträcker sig långt bak i livet. Men fortfarande är det något som gnager i mig; som inte vågar lyfta fram och berätta hur det faktiskt är att leva med psykisk ohälsa. Jag känner redan nu när jag skriver detta, att jag helst inte vill “erkänna” det för omvärlden fastän många redan vet att jag har haft mycket upp- och nedgångar i livet. Jag frågar mig själv vad som är så konstigt, hemskt och förnedrande att prata om det? Jag är ju själv totalt fascinerad av andra; unga som gamla, som vågar prata om det! Men det tar tid att få tillbaka självkänslan. Det har funnits lärare, pojkvänner, arbetsgivare och bekanta som visat en enorm oförståelse för mig som person. Jag känner det som att jag har fått lov att försvara mig i halva mitt liv; fått lov att visa att jag också kan och vill. Fått lov att lära mig att sätta ner foten och säga ifrån. Men det tog mig 25 år innan jag kom hela vägen. Hade jag varit ung idag hade jag förmodligen mötts av mer förståelse och fått lära mig att jag duger precis som jag är. Men så var det inte när jag växte upp. Så ja, jag är otroligt glad över att det är mer accepterat idag än för 25 år sedan. Jag ger stor eloge till alla som jobbar med att förbättra och lyfta alla dessa människor till att må bra igen. Jag är till och med en av dem; en av alla lärare och coacher som hjälpt elever och deltagare till att tro på sig själva. Jag är även en av dem som mått dåligt, varit djupt nere i ett hål men tagit mig upp igen. Det är en jävla erfarenhet och seger som jag borde vara stolt över. Men likt förbannat gömmer jag mig. Men sen idag, slog det till mitt framför ögonen. En ung kille; en son till en av våra närmaste vänner som för några veckor sedan berättade för oss om sin resa. En blyg och skygg kille som knappt sagt ett ord innan, som öppnade sig helt och fullt när vi var på middag hos dem senast. Jag blev så stolt över honom. Och det sa jag såklart till honom. Förstå vilken resa han gjort! Så ung och redan gjort den resa som jag själv har kämpat med under halva mitt liv och extra mycket dem senaste fyra åren. NU är jag där han är. Och han har inte ens börjat sitt arbetsliv och vuxenliv ännu. Han kommer gå så långt i livet! Och idag delar han det coolaste och tuffaste inlägget på Facebook som bara få ungdomar vågar göra. Han tillhör de förebilder som samhället behöver. Jag trodde aldrig, aldrig att han skulle skriva något liknande för några år sedan. Visst visste vi att han mådde dåligt. Men inte så här dåligt. Och den blyga killen som vi kände; jag trodde inte att det gick att bli så självsäker med en så stark självkänsla som han fått. Så fantastiskt! Det finns hopp! Läs hans rader nedan:

Idag fyller jag 17 år, vilket känns väldigt konstigt för mig. Inte för siffrans skull, utan för något helt annat.

Januari-Mars 2016 var jag helt inställd på att dö, jag kände mig som världens sämsta skapelse. Jag stod och stirrade in i spegeln varje dag och kallade mig själv ett värdelöst missfoster. Jag hade kämpat med dessa tankar en lång period i mitt liv. Men 2016 var det som allra värst.

2016 började jag ge upp, jag kunde inte sova på nätterna och när jag väl somnade hemsökte dessa tankar mig i mina drömmar. Drömmar där jag hoppade framför tåg. Jag kunde vakna på nätterna och bara klöste mig själv i ansiktet och slet mig själv i håret medans jag försökte hålla mig sansad.

Varje morgon jag vaknade under denna period tänkte jag till mig själv: Undrar om min tid är kommen, undrar om idag är dagen jag dör. Varje morgon hände detta och det sjukaste av allt, var att jag inte var rädd för att dö då. Jag brydde mig inte längre. Det kunde inte vara värre än all tortyr och lidande jag skulle få uppleva under dom kommande åren istället.

Mars 2016 var jag helt inställd på att något skulle hända, Antagligen skulle jag:
1. Tappa förståndet
2. Bli en helt annan människa
3: Dö

Jag var helt inställd på svar nr 3.

Men som tur var som så hände inget av detta, istället sitter jag här och skriver detta och precis fyllt 17 år. Istället kom en vändning i livet. Jag började bli mer hoppfull mot Sommaren det året. Jag blev sakta men säkert en mycket gladare Melker igen. Jag kunde inte tro det. Det kändes så omöjligt.

Sen dess har jag lärt mig mer om mig själv och världen runt omkring mig. Jag är så lyckligt lottad att ha så bra kärleksfulla människor runt om mig i mitt liv. Utan dom hade jag nog inte skrivit det här.

Så till er som mår dåligt vill jag bara säga en sak: Det löser sig. Även om det kanske låter lättare sagt än gjort så lovar jag att det blir bättre. Jag menar, jag trodde inte det skulle bli bättre i mitt liv och nu sitter jag här och skriver allt detta.

Tack så mycket för att ni tog er tid att läsa detta
Ha det bra och ta hand om er❤️❤️

Melker 17 år

Detta ger mig energi och motivation till att kämpa för oss med psykisk ohälsa; att fortsätta det arbete jag påbörjade när jag valde att utbilda mig till lärare; jag ville bli den lärare som jag själv inte hade. Den som ser eleven och dess behov. Jag har arbetat med elever som mått dåligt, som haft koncentrationssvårigheter, diagnoser och som inte trott en enda sekund på sig själva. Jag har fått se resultat att jag har satt positiva spår hos elever. Jag har fått se mina coachdeltagare flera år senare som kommit långt med sig själva.

Påminnelse till mig själv; sluta gömma dig och stå upp för den du är. Leva som du lär.

Namaste

Sara

sara

2 Comments

  1. You go girl!!! Riktigt impad är jag!!!! <3 <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *