Se tillbaka för att se dina framsteg.

Om du ser tillbaka fem eller tio år; vad drömde du om då? Hur ville du att ditt liv skulle se ut? Vad strävade du efter? 

Många av oss strävar hela tiden efter nya mål. Till och med så pass mycket att vi glömmer bort att stanna upp och faktiskt se hur långt vi redan kommit med mål som vi satt upp för flera år sedan. Kanske lever du redan ditt drömliv; det som var ditt drömliv för några år sedan? utan att reflektera över det? Stanna upp och tänk efter! Har du blivit klar med utbildningen som du ville gå? Fått det där jobbet? Hittat din man och skaffat familj? Varit på långresan du alltid drömt om? Eller som jag; helt enkelt kommit längre i din egen utveckling och börjat läka från utmattning!?

Av en händelse ploppade ett gammalt blogginlägg upp från 2015 och jag förstår nu vilken otrolig resa jag har gjort. Vilken skillnad! Idag säger jag nej, jag står för att jag behöver egentid utan umgänge, jag kollar serier och slappar utan något som helst dåligt samvete, stänger dörren till tvättstugan, struntar i att städa och ursäktar mig inte ens om någon kommer förbi; eller jo, jag städar fortfarande undan det värsta om jag vet att någon ska komma på besök 😅 Men i det stora hela så har jag släppt jädrans mycket. Jag har inga problem att säga att jag tar en sjukdag när jag är sliten. Jag måste det, annars får jag migrän eller magkatarr eller hjärtklappning eller ångest. Och det är så skönt att bara stå i det och släppa. Och jag har till och med snart varit på en arbetsplats i ett år och under året utökat både arbetstid och arbetsuppgifter! 

Glöm inte bort din egen resa och känn dig stolt över allt du åstadkommit.

 

Namaste

Sara

Hur startar Du din dag?

Hur ser din morgonrutin ut? Har du en morgonrutin? Tar du tag i mobilen innan du ens hunnit öppna båda ögonen? Skrollar Instagram och Facebook medan kaffet bryggs och pimplar kaffe samtidigt som du kollar jobbmailen medan kaffet rinner ner i strupen och ut i blodådrorna? HUR tror du att din dag börjar då? och hur skapas resten av dagen?

Du börjar dagen med stress, så enkelt är det. Du kanske inte själv ser det som stress, men för hjärnan är det som att du likaväl skulle hoppa upp ur sängen och springa maraton innan båda ögonen vaknat. Och så vill du väl inte chocka hjärnan egentligen?

Nu menar inte jag att jag är någon Guru som vaknar, mediterar och lever på fluffiga moln som en morgonrutin. Min morgon är precis den samma; larmet på mobilen ringer, kollar om jag fått sms eller messenger, tar en kik in på Instagram; jodå, där finns stories att glo på. Sätter på kaffe och dricker kaffet samtidigt som jag dum-glor på Insta. Alltså vart är vi på väg egentligen, frågar jag mig själv emellanåt.

 

Jag testade att göra något helt annat för några veckor sedan. Vakna. Ligga kvar i sängen. Andas några djupa andetag. Sätta på kaffet. Sätta mig på yogamattan och andas lite till och sträcka ut kroppen. SEN satte jag mig med kaffet och började sakta att gå igenom messenger och instagram. Det gjorde att jag hann med att känna in min egen kropp och energi och fundera över vad dagen skulle innehålla; känna in vad JAG vill och hur MIN kropp mår. Annars börjar vi ju dagen med att se vad alla andra gjort och gör och hur andra mår. När ska vi då ha tid att känna in oss själva?

 

Och hur avslutar du dagen? Upprepning från morgonen? Mmm fundera på den en stund. Vad kan du göra istället? Enkelt!

 

  • Läs en bok 
  • Lyssna på en ljudbok och ligg på spikmatta samtidigt.
  • Andas och gör en kroppsscanning; slappna av muskel för muskel. 
  • Skriv dagbok eller varför inte en tacksamhetslista för dagen som varit.

 

No Insta, No FB and No Candy Crush – fixar du det?! Give it a try!

Namaste

Sara

När viljan är större än orken

Att leva med en utmattning i bagaget är fortfarande en utmaning. När orken kommer blir jag så glad att jag helst vill göra allt på en gång. Med många bakslag som resultat av för mycket vilja och för lite energi, måste jag hela tiden prioritera det jag kan och samtidigt känna att det finns plats för oförutsägbara händelse där jag själv inte kan styra utgången. Det går åt rätt håll och jag känner snabbt när jag är påväg nedför igen. Den senaste tiden har varit intensiv på grund av både vilja och kreativitet men även lite smått och gott av ”måsten”. Måsten som egentligen kan kallas för borden men som ändå hör till kategorin ”jag vill”. Ibland vill jag för att jag vet att det släpper stressen. T ex städning och klädhögar i tvättstugan. Det är måsten som jag lärt mig att blunda för när orken tryter men andra dagar tar jag mig orken för att jag vet att stressen släpper genom att det blir gjort. Ni vet, när allt hamnar på hög så blir allt bara ännu värre även om man väljer att strunta i det där och då när man är trött. Men nu blir det mer att jag först struntar i allt hemma-göra, prioriterar det viktigaste- t ex handling och mat, vilar och fokuserar på återhämtning. Sen inväntar jag rätta feelingen för att göra resten i prioriteringslistan. Men det har tagit lång tid att komma till det här stadiet av acceptens och prioriteringar när man är van att göra allt samtidigt och inte vill visa sig lat. Det är rätt skönt att leva enkelt utan krav. Så jag har kommit en bra bit på väg. Nu ska jag bara utmana mig ett steg till och utöka mina arbetstider. Det kan bli lite tufft och mycket trötthet igen, eller så går det hur bra som helst. En sak i taget och i min egen takt. Jag hoppas även att ork och motivation kommer att finnas för minst ett blogginlägg per vecka. 

Dags att vända bitterhet mot mirakel!

Ni som följer mig vet att jag emellanåt tappar allt vad magi och attraktionslagen kan tillföra. Jag blir en bitterfitta. Och då är det bara att börja om från början; gör om, gör rätt. Det tar dock sin lilla tid innan jag inser faktum och vänder skutan.

Men plötsligt händer det. Denna gången kände jag att det var extrema åtgärder som behövdes så det var bara att plocka fram det tunga artilleriet. Gabrielle Bernsteins May Cause Miracles som består av 40 dagars arbete med meditaioner och reflektioner för varje dag! Bara att sätta pli på sig själv. Detta är andra gången jag gör denna omgång. Första gången var för tre år sen. Wish me luck!

Mina återhämtningsstrategier

Vid stora helger och sammankomster blir det tydligt att jag inte längre orkar på samma sätt som tidigare. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så, efter att man varit i en utmattning. Även om det är otroligt roligt och allt det där, så blir man dränerad på många plan. Även denna midsommarhelg. Jag behöver några dagar hemma i ensamhet så mycket det finns möjlighet till, eftersom jag blir så socialt dränerad. Det kan betyda att jag behöver en dag att bara vila, sova, lyssna på en ljudbok, inte använda telefonen med sms, facebook och ställa mobilen på stör ej där bara familjen kan nå mig om det är ngt. Kanske ser jag en film om jag orkar; ngn enkel romantisk komedi som huvudet klarar av. När det är vinter ligger jag nere i källaren och eldar. När det är sommar är jag ute på altanen. Efter 1-2 dagar börjar jag återhämta mig och jag kommer tillbaka till mig själv men undviker fortfarande sociala sammanhang några dagar extra och använder energin till att tanka lite mer energi med att göra saker som jag tycker om. T ex göra halsband, måla, blanda oljor, blogga, förbereda matlisotor; d v s få vara kreativ i lugn och ro.

Idag började jag dagen hos tandläkaren och sen åkte jag hem och åt lunch ute på altanen. Sen kikade jag i kokböcker från bokhyllan för att få lite inspiration till matlagning; det har eskalerat lite med matplanering här hemma så här i början på sommarlovet; hela familjen har varit trött och det har blivit lite hipp som happ. Efter matplanering sov jag i soffan i över en timme. Ikväll blir det hämtmat från thaivagnen runt hörnet i vårt kvarter och jag kommer att handla online på Ica för att bara kunna åka och hämta i morgon; en av många strategier jag har för att slippa bli onödigt dränerad under stressiga perioder. Och kvällen kommer garanterat avslutas i soffan med sambon för att kolla på serie och i morgon kommer mer energi har infunnit sig. Det bästa med sommarlov är att jag får sova ut ordentligt. Jag är inne i en period där jag behöver mer än 8 timmar per natt och det är betydligt bättre att få ta alla timmar i ett svep istället för att först gå upp tidigt och sen bli trött mitt på dagen och somna 1-2 timmar för att sen bli seg och därefter få svårt att somna på kvällen.

Men det har tagit tid att hitta strategier och ännu längre tid att inse att strategier behövs. Och det är en frustration varje gång man inser att man inte orkar som tidigare. Men å andra sidan blir livet lite mer njutbart eftersom det inte går att fuska med återhämtning för länge.

Keep up the good work for your self! Du är tillräckligt och värdefull ❤️

Namaste

Sara

Vad kan DU göra idag, i morgon eller denna vecka för att förändra?

Det finns så mycket vi kan göra för att förändra oss själv och det liv vi lever. Det finns oftast en liten sak vi kan göra för att komma närmare våra mål. Det finns attraktionslagen som hjälper oss att få det vi vill ha. Men det är inte alltid vi kan förlita oss helt och hållet på den och vi kan inte heller nonchalera folk som mår dåligt. Vi måste vara humana. Du kanske önskar dig ett bättre jobb, smalare kropp eller mer pengar. Om du är frisk och mår bra går det lätt för dig att fokusera på ditt mål och du vet oxå att en dålig dag kan vändas till en bra, bara genom att ändra ditt tankesätt. Men det finns folk i samhället som inte kan ta till sig detta för att de helt enkelt inte mår bra. De mår dåligt. Där kan vi inte bara hoppa in och säga att “ja, men du skapar ju själv ditt liv; om du vill må bra får du tänka dig frisk!” Om vi pratar med en person som t ex befinner sig i en depression kan du definitivt inte använda den frasen till den personen. Där behöver vi börja på en annan nivå. Fråga istället personen om det finns något som skulle få hen att må bättre just nu, här i dag. Kanske behöver hen bara få skratta lite eller njuta av en lunch i solen.

Men om det gäller dig eller någon annan som mår bra, som har energin att förändra något här och nu; gör det! Det behöver inte vara något stort. Det är det lilla som tar oss till det stora målet. Du kanske vill börja äta mer hälsosamt? Börja med att googla på hälsosamma recept. Sen tar du nästa steg att bestämma dig för vilka recept du vill tillaga och sen åker du och handlar. Det måste inte ens ske inom samma vecka; det viktigaste är att du gör något för att ta dig framåt!

Så! Vad kan Du göra idag eller denna vecka för att komma närmare ditt mål? Fundera, skriv ner och GÖR!

Go, go, go!!

Namaste

Sara

Drömmen om att bli författare.

För några veckor sedan fick jag tillfälle att träffa och prata med en av mina favoritförfattare Ninni Schulman. Jag har läst alla hennes böcker. Den senaste skiljer sig från deckargenren och den var – enligt mig – galet bra! Så spännande hela boken igenom. Läs eller lyssna på Bara Du i sommar om du inte redan har gjort det!

Jag tror aldrig att det tidigare har hänt att en känd författare gjort författarbesök här i Mora. Något jag verkligen saknar, men jag förstår om vi kanske är en lite för liten ort för att dra hit en stor författare.

Jag har själv en dröm om att skriva klart en egen bok (som jag skrivit på lite då och då under årens lopp) och har lyssnat på Ninnis och Caronline Erikssons podd; Skriv en bestseller en annan bok för att få mer motivation. Jag sa till Ninni att jag lyssnat på deras podd och att jag tyckte den var väldigt bra; ”aha, då skriver du själv antar jag. Annars hade du inte orkat lyssna på den” *skratt*. Om en författare – som du ser upp till – frågar om du själv skriver; Ja då svarar man ärligt! 

Det har även visat sig under åren att min sambos farmor är faster till Ninnis mamma. Så jag fick vara med på släktkort utanför kulturhuset som Ninni lade ut på sin Instagram. Ni kan bara gissa hur mallig jag var den kvällen! En riktig liten mallgroda!

Jösses vilken vecka!

Jag tror att den senaste veckan varit mer händelserik än dem senaste två åren; trött men glad och stolt. Vilat i två dagar nu och laddat om. Men så glad att jag vågat ta mig ut och göra saker som jag tidigare undvikt pga osäkerhet, rädsla för mycket folk på samma plats och trötthet påföljt av ångest. Men det gick ganska bra måste jag säga. Lite stresshjärna med ordglömska och lite onödiga och falska föreställningar. Men annars en bra bit påväg! Förra veckan bestod av barnvakt, författarbesök, mini föreläsning om eteriska oljor, morgonkaffe med en vän som inkluderade mys med en busig liten kille på snart 1,5 år och några dagar gamla kattungar och avslutningsvis ett 40-årskalas i skogen som jag aldrig trodde att jag skulle orka gå på efter en intensiv vecka men jag åkte dit och hade så trevligt och fick uppleva en fantastisk solnedgång ❤️

Så! Tisdag barnvakt åt bebis – två månader gammal- medan mamman försökte unna sig en massage. Det gick så bra så; byta bajsblöja, barvagnspromenad och nynna vaggvisor ❤️

Björkskogen fick mig att tänka på farmors tavla av Carl Larsson som var – och fortfarande är- en favorit från att jag var barn och såg den för första gången:

Och inte nog med massa skoj så har vi haft fyra ekorrungar som intagit balkongen. Så söta!! De har tränat på att jaga varandra och stampa med baktassarna.

Nedanför balkongen satt såklart katten och hoppades på att ngn skulle trilla ner – förra året tog han 6 stycken på TVÅ DAGAR!!! Gissa om jag blev ledsen och arg! De är mina kompisar! *Rör inte min kompis*

På onsdagen blev det författarbesök. Det får ni läsa om i nästa inlägg.

Namaste

Sara

Psykisk ohälsa 2.0

Det är ingen nyhet. Vi har kunnat läsa om det i flera år. Dokumentärer och artiklar bli bara fler och fler. De drabbade blir yngre och yngre. Vi ställer oss frågor som att vad orsaker allt detta? hur kan vi förhindra och vad kan vi göra som närstående? Det är inte lätt. Det kan vara din förälder, ditt barn, din klasskompis; det finns överallt idag. Idag får vi äntligen belysas detta. Det blir mer och mer accepterat och vi har kommit en stor bit på vägen.

Jag är själv inte den bästa på att dela med mig av mina egna erfarenheter även om jag har ett helt bagage som sträcker sig långt bak i livet. Men fortfarande är det något som gnager i mig; som inte vågar lyfta fram och berätta hur det faktiskt är att leva med psykisk ohälsa. Jag känner redan nu när jag skriver detta, att jag helst inte vill “erkänna” det för omvärlden fastän många redan vet att jag har haft mycket upp- och nedgångar i livet. Jag frågar mig själv vad som är så konstigt, hemskt och förnedrande att prata om det? Jag är ju själv totalt fascinerad av andra; unga som gamla, som vågar prata om det! Men det tar tid att få tillbaka självkänslan. Det har funnits lärare, pojkvänner, arbetsgivare och bekanta som visat en enorm oförståelse för mig som person. Jag känner det som att jag har fått lov att försvara mig i halva mitt liv; fått lov att visa att jag också kan och vill. Fått lov att lära mig att sätta ner foten och säga ifrån. Men det tog mig 25 år innan jag kom hela vägen. Hade jag varit ung idag hade jag förmodligen mötts av mer förståelse och fått lära mig att jag duger precis som jag är. Men så var det inte när jag växte upp. Så ja, jag är otroligt glad över att det är mer accepterat idag än för 25 år sedan. Jag ger stor eloge till alla som jobbar med att förbättra och lyfta alla dessa människor till att må bra igen. Jag är till och med en av dem; en av alla lärare och coacher som hjälpt elever och deltagare till att tro på sig själva. Jag är även en av dem som mått dåligt, varit djupt nere i ett hål men tagit mig upp igen. Det är en jävla erfarenhet och seger som jag borde vara stolt över. Men likt förbannat gömmer jag mig. Men sen idag, slog det till mitt framför ögonen. En ung kille; en son till en av våra närmaste vänner som för några veckor sedan berättade för oss om sin resa. En blyg och skygg kille som knappt sagt ett ord innan, som öppnade sig helt och fullt när vi var på middag hos dem senast. Jag blev så stolt över honom. Och det sa jag såklart till honom. Förstå vilken resa han gjort! Så ung och redan gjort den resa som jag själv har kämpat med under halva mitt liv och extra mycket dem senaste fyra åren. NU är jag där han är. Och han har inte ens börjat sitt arbetsliv och vuxenliv ännu. Han kommer gå så långt i livet! Och idag delar han det coolaste och tuffaste inlägget på Facebook som bara få ungdomar vågar göra. Han tillhör de förebilder som samhället behöver. Jag trodde aldrig, aldrig att han skulle skriva något liknande för några år sedan. Visst visste vi att han mådde dåligt. Men inte så här dåligt. Och den blyga killen som vi kände; jag trodde inte att det gick att bli så självsäker med en så stark självkänsla som han fått. Så fantastiskt! Det finns hopp! Läs hans rader nedan:

Idag fyller jag 17 år, vilket känns väldigt konstigt för mig. Inte för siffrans skull, utan för något helt annat.

Januari-Mars 2016 var jag helt inställd på att dö, jag kände mig som världens sämsta skapelse. Jag stod och stirrade in i spegeln varje dag och kallade mig själv ett värdelöst missfoster. Jag hade kämpat med dessa tankar en lång period i mitt liv. Men 2016 var det som allra värst.

2016 började jag ge upp, jag kunde inte sova på nätterna och när jag väl somnade hemsökte dessa tankar mig i mina drömmar. Drömmar där jag hoppade framför tåg. Jag kunde vakna på nätterna och bara klöste mig själv i ansiktet och slet mig själv i håret medans jag försökte hålla mig sansad.

Varje morgon jag vaknade under denna period tänkte jag till mig själv: Undrar om min tid är kommen, undrar om idag är dagen jag dör. Varje morgon hände detta och det sjukaste av allt, var att jag inte var rädd för att dö då. Jag brydde mig inte längre. Det kunde inte vara värre än all tortyr och lidande jag skulle få uppleva under dom kommande åren istället.

Mars 2016 var jag helt inställd på att något skulle hända, Antagligen skulle jag:
1. Tappa förståndet
2. Bli en helt annan människa
3: Dö

Jag var helt inställd på svar nr 3.

Men som tur var som så hände inget av detta, istället sitter jag här och skriver detta och precis fyllt 17 år. Istället kom en vändning i livet. Jag började bli mer hoppfull mot Sommaren det året. Jag blev sakta men säkert en mycket gladare Melker igen. Jag kunde inte tro det. Det kändes så omöjligt.

Sen dess har jag lärt mig mer om mig själv och världen runt omkring mig. Jag är så lyckligt lottad att ha så bra kärleksfulla människor runt om mig i mitt liv. Utan dom hade jag nog inte skrivit det här.

Så till er som mår dåligt vill jag bara säga en sak: Det löser sig. Även om det kanske låter lättare sagt än gjort så lovar jag att det blir bättre. Jag menar, jag trodde inte det skulle bli bättre i mitt liv och nu sitter jag här och skriver allt detta.

Tack så mycket för att ni tog er tid att läsa detta
Ha det bra och ta hand om er❤️❤️

Melker 17 år

Detta ger mig energi och motivation till att kämpa för oss med psykisk ohälsa; att fortsätta det arbete jag påbörjade när jag valde att utbilda mig till lärare; jag ville bli den lärare som jag själv inte hade. Den som ser eleven och dess behov. Jag har arbetat med elever som mått dåligt, som haft koncentrationssvårigheter, diagnoser och som inte trott en enda sekund på sig själva. Jag har fått se resultat att jag har satt positiva spår hos elever. Jag har fått se mina coachdeltagare flera år senare som kommit långt med sig själva.

Påminnelse till mig själv; sluta gömma dig och stå upp för den du är. Leva som du lär.

Namaste

Sara

Kvinnors avundsjuka och hat; när ska vi börja hjälpa varandra istället för att stjälpa varandra?

Jag ser det på Instagram, Facebook och läser om det på bloggar. Näthat. Så fruktansvärt fel. Jag försöker se det bästa med människan och dömer ingen. Alla är vi värda ett gott liv. Men hur? hur kan folk var så elaka? Av vilken anledning? Mår näthatare bra av att ge skit till andra? Hur är det ens möjligt att människan som ska vara gjord av kärlek kan vara så dum mot människor som de inte ens känner? Det fattar ju vem som helst att dessa människor inte alls mår bra; men det kan de säkerligen inte erkänna själva. De vägrar se på sig själva och acceptera vilka de är. Vägrar att försöka bli en bra och trevlig människa.

Jag följer en del offentliga personer på sociala medier. Bland annat Camilla Läckberg, Yoga Girl och Bianca Ingrosso. Alla dessa har fått stå ut med fula anklagelser och glåpord. Dessa personer är starka, drivna kvinnor och enligt mig förebilder på många olika sätt. Det tog mig hårt idag när jag läste Biancas senaste blogginlägg. Hon är sönderstressad till och från. Lär sig att säga nej. Försöker prioriterar sig själv, men det slutar alltid med sura miner från någon själlös människa. Du kan aldrig, aldrig bli sur över någon som prioriterar sig själv! Skärpning folket! Är man trött så är man trött. Och behöver man slappa framför tv:n en kväll istället för att ut och stuffa för att polarna tjatar, så ska man kunna göra det rakryggad och de andra ska bara acceptera. Men jag vet av erfarenhet att det är jävligt tufft i dagens samhälle att kunna sätta sig själv främst; vilket faktiskt borde vara en självklarhet och inget annat. Det är vi starka kvinnor som bränner ut oss och det är vi starka kvinnor som hela tiden måste stå upp för oss själva och hela tiden pusha självkänslan uppåt samtidigt som utmattningshjärnan och panikångesten ska hanteras. Bianca är en ung entreprenör med en starkt grundstyrka, men det räcker inte alltid hela vägen. En enda människa kan trycka ner vilken stark person som helst genom att endast uttrycka sig elakt. Jag hittade ett inlägg från i vintras där Bianca har gjort en vlogg där hon bett läsarna att ställa frågor. Hon hade fått åttio kommentarer, varav tjugo var frågor och resten hatiska glåpord från äldre kvinnor som ansåg henne vara ful och äcklig och inte kunde förstå varför hon inte fyllt läpparna med botox eftersom hon har så smala fula läppar. Alltså på riktigt!? Vad är det för kvinnor? Vad f-n håller ni på med? En ung, söt och glädjespridande förebild för unga kvinnor som visar att man ska vara nöjd som man är! Det är ju just sådana personer vi behöver på sociala medier! Så att otrygga och självhatiska ungdomar ska kunna lära sig att vara nöjda för att de är just sin egen unika person. Jag hade aldrig klarat av sociala medier när jag var i hennes ålder; jag hade blivit helt knäckt!

Camilla Läckberg får ofta hemska kommentarer för hur hon uppfostrar sina barn och trackar ner på henne för att hon ibland skaffar barnvakt för att jobba. Men det är ju helt ok när män åker på konferens- affärsresor minsann. Själv gillar jag Camillas syn på livet och familjen grymt mycket!

Och sen har vi Yoga Girl som bara vill kunna vara autentisk och visa att livet inte alltid är en dans på rosor fastän man mediterar och yogar. Hon får bland annat dumma kommentarer för att hon är en känd yogis som dricker alkohol ibland; Vad spelar det för roll om man vill dricka vin till maten eller ta ett glas champagne i solnedgången fastän man är en känd yogis? Jag tror inte att det finns många heltidsyogisar därute som aldrig dricker alkohol, för jag har då sett många, många vinglas genom instaflödet av yogisar och andra hälsogurus, så jag kan då inte förstå vad problemet är. Och precis som Camilla så har Yoga Girl börjat få massa pekpinnar om hur hon uppfostrar sin dotter. Alltså, jag orkar inte ens bli irriterad för det stannar inte där; jag blir förbannad och får stresspåslag. Se och lär av varandra istället och följ inte personer som har andra värderingar än dig själv. Jag skulle aldrig följa någon som är för något som jag själv är emot; finns ingen anledning till att göra det.

Och det är alltså överlägset andra kvinnor som trackar ner på kvinnor. Vi klagar mycket på alla män idag; men inte f-n är kvinnor bättre när de beter sig så här!

Over and out

Sara