Ett litet smakprov …

Hon drar ett djupt andetag ända ner ifrån magen och andas in; ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre. Hon håller andan lika länge som hon andats in och sen pustar hon ut ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre. Hon fick lära sig andingstekniken för snart tio år sedan när hon gick hos en terapuet och led av, vad hon då trodde var panikångest, men nu i efterhand kan hon mer kalla det för lite lätt oro. Vad panikångest var skulle hon få veta senare i livet när hon skulle vakna upp mitt i natten och ha en känsla av att hon på riktigt håller på att dö; man känner varken kroppens delar eller hjärtat som slår när man vaknar. Det är väl det som kallas REM-sömnen sägs det; när hjärnan är aktiv men inte kroppen. Om man då råkar vakna av ett litet ljud så kan det ta några sekunder för hjärnan och kroppen att samarbeta. Senare kom hon även över böcker om andlighet och där beskrivs känslan av att man lämnar kroppen. Det vill säga att själen åker ur kroppen eller är på väg in i kroppen efter en så kallad astralresa. Hon visste inte om hon skulle tycka att det kändes tryggare eller läskigare att veta att man inte är en utan två; att man består av en själ och en kropp där själen vill fly bort på natten och inte vara kvar inuti henne. Men, nåja, nu ligger hon här i sängen och stirrar ut i mörkret. Eller nej, det var ju inte riktigt sant. Klockan är kanske inte mer än 22 och sommarn har precis börjat. Det är ljust i sovrummet. Hon kan se klädhögen på golvet, garderobsdörren som inte blivit stängd och tavlan på väggen som får ett annat motiv i skymning än under dagsljus. Den ser ut som ett enda picassokladd på dagarna, men i detta ljus när rullgardinen är nerdragen och ljuset letar sig in utifrån så är hon helt säker på att det faktiskt föreställer en uggla.

Fastän hon räknat sin ångestdämpande andning så känner hon det fortfarande som att hon skulle vilja krypa ur sitt eget skinn, hon får inte luft, kan inte andas, blir strypt av sin egen ångest. Gå härifrån, jag orkar inte bekämpa dig nu. Låt mig va, tänker hon. Men det hjälper inte. Hon vet inte hur länge hon faktiskt lyckats hålla ångesten borta med hjälp av jobb. Men nu är hon ledig, eller ja, snart i alla fall. Hon har jobbat som ett djur för att få ihop pengar till att kunna vara ledig i två månader och bara kunna njuta av livet. Men nu är frågan om hon verkligen kommer att kunna njuta när det som hon så duktigt har gömt nu börjar bubbla fram till ytan…

Fortsättning följer …

Barndomsminnen och Flickkalas

Då var det fredag igen då. Den här veckan har ju gått extra fort eftersom det var röd dag i måndags o sen har det varit fullt upp med födelsedagsfika o sånt för Maya. Och i morgon blir det kalas  – flickkalas! – ja, det är ju bara flickor som får komma har Maya bestämt. Men då får det bli så – hon är tillräckligt stor för att ta sina egna beslut. Jag kan ju inte tvinga henne att bjuda pojkar om hon själv inte vill. Däremot har vi försökt att lirka, det är ju som sagt väldigt vanligt att hon får sina impulsiva idéer som snabbt går över. Men inte den här gången minsann. Tillslut kände jag nästan att “nu får jag sluta lirka o fråga – hon kanske får dåligt samvete o känner sig tvingad till att bjuda dem” och det är ju det sista jag vill. Men som hon sa sist vi frågade så var svaret: “Men pojkarna har ju ingen klänning o då kan de ju inte komma på flickkalas” – ja, vad säger man!? Jag stoppar liksom där. Hon vet vad hon vill helt enkelt och jag tycker det är viktigt att barn får känna att de får välja själva. När jag var liten så var det alltid “men ska du inte bjuda den och den oxå? du fick ju komma på deras kalas och om du inte bjuder henne eller honom så kanske inte du får komma på deras kalas?” osv. Men det där lär de sig väl med tiden: Att de man bjuder, bjuder säkert tillbaka och de man inte bjuder kanske inte bjuder dig nästa gång – “What goes around, comes around” …. Men för den sakens skull så ser jag ingen anledning till att “hota” barnet och säga att “då kanske inte du får gå på hans eller hennes kalas!!” Ja, inte vet jag – tänker jag fel? Jag har min syn på hur jag lär mitt barn att leva – ni andra kanske tänker på ett annat sätt. Men alla är vi olika….

I somras läste jag en sommarkurs; kreativt skrivande, som jag kanske nämnt tidigare. Jag kom o tänka på en av uppgifterna som vi gjorde; “skriv om ett barndomsminne – ljug MINST tre gånger“.
Här äi r mitt resultat av det för er som har tråkigt o vill vila ögonen på ngt lättsamt:

Ett barndomsminne

Jag kommer aldrig att glömma somrarna på landet. Jag minns vår hemliga klubb som jag, Emma och Fia hade. Vi var 9 år den här sommaren. För att vara med i vår klubb fick man lov att göra speciella saker som vi utsåg för de andra som ville vara med. Jag minns speciellt när vi hade sagt till Jan att han skulle gömma bondens yxa under den enormt stora vedhögen. Vi ville ju inte att Jan skulle vara med i vår klubb – han såg så mesig ut med sina stora runda glasögon med glas tjocka som förstoringsglas. Det såg ut som hans ögon skulle trilla ur närsomhelst. Vi trodde ju aldrig att han skulle göra som vi hade sagt eftersom han var så plikttrogen och aldrig gjorde några hyss.

   Dagarna gick. Jag, Emma och Fia skämtade och sa: “Tänk om Jan verkligen skulle göra som vi sa, vad gör vi då?”. Emma tyckte att i så fall kunde vi hitta på att han måste göra något mer för att vi skulle vara säkra på att han skulle passa i vår klubb. Och vad elakt det skulle vara för bonden! Han skulle ju inte hitta sin yxa fören efter vintern när veden tagit slut.

   Senare samma vecka, jag vill minnas att det var kvällen före midsommar, ser vi hur Jan kommer springandes över bondens åker. Vi andra satt uppe i vår trädkoja. Efter Jan kommer bonden och jagar Jan med hagelbössan i högsta hugg; “Får jag se dig här en gång till så ska du få se på annat!” skrek bonden samtidigt som han sköt två varningsskott upp i luften. Sen vände han och gick hem igen. Vi såg hur Jan fortsatte att springa för att sedan sätta sig vid den stora eken en bit bort. Han tog av sig sina glasögon och vi kunde se att han var ledsen och rädd och torkade bort sina tårar. Vi sa inte ett ord till varandra där uppe i kojan. Jag tror att vi alla skämdes en aning. Men ingen av oss gick ner för att prata med Jan. Vi lät honom sitta där, ensam och ledsen.

Dagarna gick. Ingen av oss hade sett eller pratat med Jan sen den kvällen vi såg honom bli jagad av bonden. Men en dag när vi satt nere vid bryggan kom Jan ner för att bada. Han sa bara “hej”, vilket inte var likt honom. Han brukade alltid stanna till och prata om massa oviktiga och tråkiga saker. Han gjorde allt för att få vara med oss. Men den här gången gick han bara rakt förbi oss och hoppade i sjön för att bada.

   När han badat en stund tog han sin handduk och kom fram till oss. Han såg förändrad ut. Han var nästan lite söt utan sina stora glasögon som han inte hunnit sätta på sig igen efter sin simtur i sjön. “Jag vill inte vara med i er klubb. Ni kan väl hitta någon annan som vill göra hyss åt er istället – ni verkar ju vara för fega för att göra något själva” sa han. Sen gick han. Han sa ingenting om vare sig yxan eller bonden. Jag vet inte vad Emma och Fia tänkte, men jag kände mig så elak och liten som en myra. Hur kunde vi vara så taskiga mot Jan? Han ville så gärna vara kompis med oss och vi bara drev med honom. Om bonden hade jagat mig hade jag blivit skräckslagen och sprungit hem till mamma för att gråta. Jan, som jag trodde var en mesig tönt, var så mycket mer modig än mig, Emma och Fia tillsammans. Jan blev visserligen rädd men torkade tårarna, reste sig upp och gick hem utan att berätta för någon om det som inträffat. Jag vet fortfarande inte idag om Jan hann gömma bondens yxa eller inte. Men vår hemliga klubb blev aldrig sig lik igen efter den sommaren. Vi pratade inte om hur elaka vi hade varit men det var som en tyst överenskommelse mellan oss tre; aldrig mer skulle vi vara så elaka mot någon som ville vara kompis med oss och vara med i vår hemliga klubb.

Sara Rosenberg 2008

lite off idag..

Sitter här o har laddat upp m lunch o grejer framför datorn för att kolla på en föreläsning – vad händer, jo, ljudet funkar inte på länken… suck. Vad gör jag då? surfar runt på IDOL saijten ha ha *get a life girl* men jag tror det kan bli skoj m veckans tema som är ABBA så det kan bli jämt mellan deltagarna, speciellt om de väljer en låt från Mama Mia som är så populär idag – man kan ju till o med se den filmen som kareoke verision. Tänk er en full biosalong där alla rockar loss – vilket ös! ha haAnnars är det som sagt lite segt idag. Trött o avtrubbad av alldeles för mkt plugg. Ni som tror att det är soft att plugga på distans är ju helt ute o cyklar kan jag säga – ingen rast ingen ro. Helst ska man nog varken ha barn eller hus om man ska studera på högskolan.

I torsdags fick vi 4 olika uppgifter – dvs olika teman på dikter som vi skulle skriva. På fredagen hade vi tenta mellan kl 10-16 o i måndags skulle dikterna vara klara varav en skulle vara skriven på hexameter, dvs en 6taktig fallande vers med trokéer och daktyler, orimmad, stikisk och med daktyl-troké som avslutar raden – sug på den ni!
Vi skulle även hitta en bild som representerade dårskap och utgå från den.
Sen fick vi välja fotografier på Fröding eller Strindberg och göra en dikt av dem, den tredje uppgiften var att plocka ut 10 ord från KADAVRET (en annan dikt) och göra en ny dikt av den och den sista fick vi en början där vi skulle fortsätta o bygga på:
Du
att så underbar/t
jag tänkte att
kanske inte andraHär är mitt resultat – som även kommer att publiceras i ett kompendium på skolan 🙂   bilden föreställer fridykning ifall ni undrar…

Kroppen kan klara så mycket. En ljuvlig frihet för många

O       o    o,   O  o  o, O    o     o,   O  o,    O o    o,    O o

Ner i det djupaste vatten bland fiskar och rev vill de fara

O   o  o,  O o   o  ,O   o      o,     O  o    o,  O     o   o , O o

Skadad för livet eller kanske till och med döden

O   o     o,   O o, O o , O o,    O    o    o,     O o

————————————————————————

Fröding

En ung man ser genom glasögonen

En blick, en undran över framtiden

Kanske är han den samme, gammal som ung?

Samma hjärta, fler rynkor, en tröttare blick

En gammal man ser genom glasögonen

En blick, en dröm tillbaka till det unga livet

—————————————————————————————

Du

Att så underbart

Jag tänkte att

Kanske inte andra

Kan se

En hemlighet

Ingen annan förstår

Bara du

Bara jag

Vi

—————————————————————————–

10 utplockade ord från Kadavret

Smittor i solen som inget öga kunde se

Cellerna som gav kroppen liv tynades bort

Ingen visste att stunden var kommen

En sista festmåltid

Döden serverades som på ett fat med bröd

De älskandes skönhet finns ej mer

———————————————————————–Ringarna under hexameter dikten är daktyler o trokeér för er som inte förstod det.

Sen idag va det dags för att koppla ihop dikter med nittitalisterna, samhället och dess sätt att skriva på….. så därför är jag lite off idag….

Nu ska jag snart åka på apoteket o köpa nässpray till Maya eftersom mamma Sara har sniffat upp det som vi hade hemma *beroende framkallande grejer det där* Maya är så snorig o hostig. Sen måste vi åka o handla – ska göra en god höstsoppa o baka gott bröd till – om jag orkar baka idag, lite osäker på min motivation just nu….

Ja, men ok, that´s all for now…
Sara