Omprogrammering av livet

Den senaste tiden har jag gått in i nya rutiner i livet. Från att inte ha gjort något alls senaste tre åren – bara varit sjukskriven – till att träffa en coach via arbetsförmedlingen till att börjat med kurser och gruppaktiviteter.

Allt flyter på bra och det är roligt om än lite utmattande vissa gånger. Men det som är så underbart är att det är likasinnade männiksor jag möter som gått igenom liknande resa som en själv. DET stärker en som person ska jag tala om!

Den största erfarenheten är att jag nu sitter på andra sidan skrivbordet på min gamla arbetsplats, där jag själv jobbade som coach; ja, du läste rätt! Jag fick såklart själv välja om jag kände mig bekväm med det. Eftersom jag vet att det är en trygg och bra plats, med kunniga coacher som ger en betydligt mycket mer än vad man ens kan be om i livet – gratis dessutom! Det är en lyx att få denna professionella hjälp till att bli sitt bästa jag innan man breder ut sina vingar i arbetslivet igen.

Den viktigaste biten jag lärt mig i denna process, är att det inte spelar någon som helst roll hur många cocher eller föreläsare som ger en vertyg till att bli sitt bästa jag med massa tips och ideer om nya tankesätt. De finns redan där. Det som saknas är inte alltid bara motivation, utan ORKEN! Energin! Finns inte den så spelar det ingen roll om jag börjar tänka “Jag vill!” Istället för “Jag måste”. Det spelar ingen roll att jag skriver ner att jag vill promenera två gånger i veckan och meditera en gång. Är man utmattad så är man. Man vill men man kan inte alla gånger. Du behöver ha varit i liknande situationer själv för att förstå och detta har verkligen varit en aha upplevelse och uppvaknadne på många olika sätt. 

För att hitta ork och energi till att läka och komma tillbaka, ligger fokus på bra mat, lagom med aktivitet, åtta timmars nattsömn, vila någon gång under dagen; jag brukar däcka av en halvtimme/timme vid 14-tiden. Det handlar fortfarande om att ta en dag i taget och vara nöjd med det lilla. 

Hoppas du har en fin sommar ❤️

Kram Sara 

 

Att läkas från utmattning inifrån och ut…

Det finns så mycket tips och råd för att komma tillbaka efter en utmattning. Oftast är det i form av balans mellan aktivitet och vila, dra ned på måsten, ta hjälp av familj och vänner för att få ordning på vardagen etc. Och sömn såklart. Och vila när det behövs. Säga nej istället för ja. För många handlar det om att lägga om sitt liv helt och fullt.

Det skrivs och pratas mycket om att kosten har en bidragande faktor för läkning. Men tro mig när jag säger det; vem orkar lägga energi på att tänka till och om med mat? Laga saker från grunden när det enda hjärnan orkar är att steka färdiga köttbullar? Jag har gjort några halvdana försök till att lägga om kosten men orken finns inte hela vägen. Tills nu.

En kvinna från samma ort som mig har skapat konto på fb och Instagram och det var i och med hennes inlägg och förklaringar till hur tarm, kropp och kost behöver balanseras sinsemellan för att kunna läkas, som jag en gång för alla började tänka mer intensivt på det. Jag kände ändå att hur ska jag hitta ork till allt det nya? Men tack vare att jag frågade henne – två utmattande själar emellan- hur man hittar orken till att ändra kosten för att följa hennes kostupplägg till läkning så kändes allt så enkelt! Såklart handlar det om en sak i taget! Som med allt annat.

Hon finns under Fabriken på Facebook och Fabriken Kroppen på Instagram, där hon delar med sig av av inspiration.

Hennes resa består kortfattat om att utesluta gluten, socker (inklusive frukt), mejerier och alkohol för att läka tarmen. För henne tog det ungefär en månad tills hon kände det som att “kroppen startade om”. Utmattningssymptom i form av trötthet, stresshjärna och ångest mildrades enormt. Till och med försvann!!

Idag håller hon sig ifrån gluten och raffinerat socker och tillåter sig mejeri och alkohol i små mängder.

Det handlar alltså om avhållsamhet under en tid för att tarmen ska få möjlighet att läkas, och därefter kunna lägga tillbaka några saker att för att kunna unna sig med måtta.

Jag kör helt glutenfritt och efter bara en vecka kändes magen gladare. Mitt nästa steg är mejeri och alkohol; passa på innan grillkvällarna med vin och kvällssol tar över …

Carolas motto och mantra är det bästa; varje litet steg räknas! Så klokt. Så rätt. Så enkelt.

Från det att jag blev sjukskriven har jag gått upp ca femton kilo med hjälp av stress, kortisol och mediciner; antidepressiva och värktabletter i mängder! Min kropp är trött och ser minst sagt både ledsen och gammal ut.

Jag känner mig mer motiverad än någonsin att börja läka kroppen inifrån och jag är helt säker på att det kommer ge resultat utåt!

Välkommen att följa min resa!

GUDINNANS KRAFT

image

Just nu är jag inne i ett härligt flöde med den andliga biten i mitt liv. När jag mådde som sämst i min utmattning hade jag ingen större koll på själen och intuitionen. Allt kändes mest som ett töcken. Som att jag var instängd i en grötig bubbla. Men nu har jag varit utan medicin i flera veckor och kontakten med mig själv är bättre än vad den varit på länge.

Igår kväll drog jag två Gudinnekort som visade tydligt vart jag befinner mig i livet just nu.

image

Jag är i full fart med att rena min kropp och jag har jobbat hårt med att stå kvar i min egen energi, säga nej och lyssna på vad JAG behöver.

Idag har jag planerat in en PW i skogen. Jag behöver luft och motion som det blivit alldeles för lite av de senaste veckorna eftersom jag haft en bråkig rygg som inte alls har velat motionera. Resten av dagen ska jag bara vara, vila, göra det som faller mig in.

image

 

Dagens kort påminner mig om att jag behöver ut i skogen för att få frisk luft och rening. Det är ett fint kvitto när intuitionen och korten säger samma sak.

Hur gör du för att följa din väg och din intuition?

Take care!

 

Att göra ingenting

Jag behöver träna på att göra ingenting. Jag är tydligen dålig på det. Jag försöker meditera istället för att aktivera mig emellanåt. Men när jag träffade min samtalskontakt häromdagen sa hon att det är samma sak som att göra något. Hon vill att jag ligger i soffan och kollar inredningsprogram eller eftermiddags serier i form av Vänner eller Seinfeld. Endast då vilar hjärnan. Så jag har tränat lite på det i em, eller ja, fusktränat…

Jag tittade serie på netflix. Orphan Black. Ooops… Både spänning och action… Men jag är på rätt väg iaf, eller hur?

 

Hur som haver känns det konstigt att få tillstånd till att vila. Det känns för bra och lyxigt för att vara sant. Men jag vet att mitt liv aldrig kommer kännas meningslöst så länge som jag får göra det jag vill, känner för och behöver så länge jag tillåter mig att göra ingenting emellanåt. Riktig vila, bara vara. Det har tagit tid att förstå allt detta. Men jag är glad att jag fått kunniga och vettiga personer inom vården som lärt mig allt detta.

Jag har länge haft en längtan efter att vila utan dåligt samvete, att få lyssna på kroppen och själen utan dåligt samvete, lyssna på min intuition utan dåligt samvete. Det är inte lätt. Det är skitsvårt. Varför? Jo, för att vi lever i ett samhälle där vi människor förväntas göra saker som robotar på löpande band. Men vet du? Vi är inte robotar. Inte ens i närheten. Alla har rätt till vila. Alla har rätt att säga nej utan att förklara sig. Alla. Även Du och även jag. Ta hand om dig. Det är viktigt. Och nu pratar jag av erfarenhet, inte av kunskap som jag gjort tidigare.

Du är värd att bara vara. Ingen annan än du själv kan avgöra när din gräns är nådd. Så nästa gång du är trött, känner dig låg och helt enkelt inte har lust; släpp! Den personen som säger “äch, kom igen nu! Bit ihop. Vila får vi göra en annan dag” kan gott och väl bita ihop på egen hand. Du ska lyssna på din kropp och du bestämmer själv, ok?! Bra! 

That’s all. Over and out… 

Den goda hälsan!

I helgen fick jag ett mail att det var 35% rea på hälsokostgrossisten, www.halsokostgrossisten.se,

Jag passade såklart på att bunkra upp med hälso-freak-grejer! Och universum levererar såklart genom att paketet innehöll en extra burk som till min fördel var äppelcidervinäger-piller! Passande! Mycket passande!

För övrigt mår jag galet bra! Jag har sovit två hela nätter på raken!! Vet inte när det hände senast. Ikväll ska jag på skoj med bästa vännen; Inspirationskväll med modevisning och föreläsning med Paulo Roberto. Och fastän jag är trött så har jag en härlig harmonisk känsla i kroppen och jag ser verkligen framemot att komma hemifrån och socialisera mig lite. Jag mår så galet bra i själen utan piller! Två veckor utan dem nu och jag är så glad, happy, loving och alla andra härliga grejer och känslor. Nu ska jag fortsätta sola …. Typ sommar idag!

That’s all. Over and out…

När det värsta händer …

Detta skriver jag för min egen skull, men även för andra. Kanske sitter ni i samma situation som mig eller så har ni kanske någon närstående som gör det. 
Att få diagnosen Utmattningssyndrom är något av det värsta du kan drabbas av som människa. Detta kan jag säga fastän jag har haft svårt sjuka människor i min närhet med bland annat cancer. Hade jag haft cancer skulle folk lättare förstå när jag får frågan om varför jag är sjukskriven. För cancer vet alla vad det är och det kan man dö av. Absolut kan vi dö av cancer. Men det kan vi av utmattning oxå, om vi inte blir sjukskrivna och trampar på bromsen i tid. Skillnaden mellan cancer och utmattning är att det inte finns något botemedel för det sistnämnda. Det finns inga piller som kan bota din utmattning när du väl sitter där med ditt sjukintyg i handen. Tyvärr. Life is a bitch. Och om ni tror att utbrändhet är detsamma som utmattning, får ni läsa på hemläxan lite till. Utbrändhet är bara ett långväga förspel till utmattning. Du kan bli utbränd tio gånger om under flera års tid innan det går över i utmattning. Så snälla, sluta jämföra oss utmattade med era utbrända kollegor eller grannar. Det är tröttsamt att behöva försvara sig i onödan när man får frågan “oj, har du varit sjukskriven såååå länge? min kollega har oxå varit utbränd, men hon var bara hemma några veckor och sen mådde hon bra igen” Ja, men din kollega hade inte fått diagnosen utmattning, för då hade hon varit sjukskriven minst tre till sex månader. En parentes bara.
 
 
För att få diagnosen utmattningssyndrom så krävs en hel del symtom. Vissa har delar av dessa symtom, medan andra har nästan allt. 

De vanligaste symtomen är:

Trötthet och koncentrationssvårigheter. 

Men även hjärtklappning, minnesstörningar, oro och ångest är vanligt.

Vad innebär det rent praktiskt för människan att ha dessa symtom? Jo, vi börjar med tröttheten. Det är en trötthet som inte går att vila bort. Du är konstant trött hela tiden. Ingen annan än dem som befunnit sig i samma trötthets-fas som dig, kommer att förstå. För friska människor förstår inte, eftersom “trött” för dem betyder något helt annat.

Koncentrationsproblemen gör att du kan få svårt att göra “vanliga saker”. Att laga mat kan plötsligt bli skitsvårt och du klarar knappt av en kastrull – två kastruller kan leda till total blackout som slutar med att du bara står och stirrar och inte fattar vad du håller på med; du ser att pastan kokar över men du fattar inte riktigt vad du ska eller kan göra åt det. Kanske börjar du gråta och bryter ihop över lite överkokt vatten. Du blir lite halvt psykotisk och dum i huvudet av en utmattning kan man säga. Minnet kan få för sig att inte vilja samarbeta alls och helt plötsligt kommer du inte ens ihåg vad din dotters kompis mamma heter; som du egentligen vetat i flera år. Det är även vanligt att du börjar med en uppgift för att sen t e x gå på toa och efter det har du redan glömt vad det var du gjorde och börjar göra något annat; inget blir slutfört, bara halvklart.

Även humöret påverkas. Har du inte haft kort stubin innan, så har du det garanterat nu. Du blir irriterad för typ allt. Minsta lilla pytte grej som du inte räknat med, gör att hela din dag rasar. Jag lovar. Och så har vi ljuden, alla dessa ljud runtomkring oss! Du kommer vilja explodera av att köksfläkten låter som en flygplanspropeller (som du annars inte ens har tänkt på) samtidigt som sambon står vid kylskåpet och helt plötsligt försöker överrösta både stekpannan och propellern för att fråga vart ketchupen tagit vägen. Och om du tyckte att vissa hypermoderna, tecknade barnprogram med blinkande neonfärger och coola, dubbade kidz som alltid pratar i munnen på varandra var jobbiga att både se och lyssna på innan, så kan jag säga att det är omöjligt att ens känna efter om du är kissnödig eller inte i en sån miljö, eftersom hjärnan går bananas och flyger ut genom öronen tills det lugnat ner sig. 

Och sen sömnen som du längtar efter hela dagen – eftersom du är så sjukt trött – kan du ju glömma. Glöm allt vad skönhetssömn-åtta-timmar-i-sträck heter. Du kommer ha svårt för att somna. Och när du väl somnat kommer du vakna både klockan halv två, klockan tre och halv fem. Då kommer hjärnan förmodligen gå på högvarv och du försöker lösa alla värdsliga problem. Men tro mig, du kommer garanterat inte lösa dem där och då, så bara andas och blunda och låt huvudet vila. Sen har du säkert – garanterat – magkatarr och stoppar i dig omeprazol för full hals. Och för huvudvärken tar du lite extra kompottblandning av alla möjliga piller inom rimliga gränser tillsammans med extra starkt kaffe så du får lov att balansera upp magen med Novalucol. Då kan du göra som jag gjorde och gå till läkaren och tvärvägra antistress/depp piller eftersom du egentligen inte gillar att stoppa i dig medicin. Då kommer doktorn att fråga “hur tänker du när du stoppar i dig värktabletter och omeprazol då?” Du blir inte smart av stress kan jag tillägga.

 

Detta är bara en liten del av hur en person med utmattning kan uppleva livet med en sönderstressad hjärna. Personen kanske inte ser sjuk ut, men den är det. Kroppens organ har under lång tid gått på “bensinångor” och om du inte drar i nödbromsen så kan din kropp lika gärna gå kaputt, vilket en läkare sa till mig, men som jag inte tog på allvar och fortsatte att köra gasen i botten under ett och ett halvt år till innan jag fattade allvaret. Då sa läkarna: “din kropp är trasig, du måste förstå det!”

Anledningen till att du tillslut inte kommer upp ur sängen för att kroppen är så tung är ganska enkel; den sätter sig själv i överlevnadsläge. Då ska ni veta att jag, som säkert många andra, bara bet i hop, tog tag i mina tunga ben och slängde dem över sängkanten och började stappla in i köket för att göra kaffe och stänga av rösten i huvudet som sa “DU MÅSTE VILA!”

Jag har varit sjukskriven sedan 26 oktober 2013. Det är lång tid kan tyckas, men jag har fått lära mig att om man har en utmattning får man räkna med att vara sjukskriven allt från 6 månader och upp till tre år. Läkarna påminner mig varje gång att det tar minst lika lång tid för kroppen att läka, som det har tagit för den att bli sjuk. 

Jag älskar att läsa och jag älskar film. Min hjärna orkar fortfarande inte läsa en vanlig skönlitterär bok. Jag orkar inte titta på snabba actionfilmer med snabba scenbyten; då blir jag totalt förvirrad och yr. Inte heller psykologiska eller politiska thrillers där hjärnan måste hänga med i allt som sägs för att inte tappa fokus i handlingen. Jag kollar romantiska komedier som jag redan tittat på minst 20 gånger; sånna där gamla godingar som man har sparat i dvd-hyllan. Det är svårt att bläddra i en veckotidning; det känns rörigt med alla bilder och texter. Det första året som utmattad kunde jag inte spela tex Ruzzel på mobilen som jag gjorde innan jag blev “sjuk” eftersom hjärnan bara såg en hög med bokstäver och jag, svenskläraren, kunde inte hitta ett enda ord; stressen satte igång och så satt jag där med hjärtklappning. Det var bara att ta bort spelet.

Jag älskar att baka och laga mat, men det gick inte heller så bra – idag går det bättre! – eftersom jag glömde bort vart i receptet jag var och vad jag hade haft i och inte.

Jag kom inte ihåg vad jag gjorde dagen innan om jag inte hade skrivit ner det någonstans. Vad jag gjorde första julen efter att jag blev sjukskriven har jag ingen aning om. Det får min familj berätta för mig och jag försöker minnas genom att titta på bilder. En gång glömde jag helt bort hur man kör bil mitt i körningen. En annan gång glömde jag bort hur man åker i en rondell när jag var mitt i den. Jag tappar ord, sluddrar och säger knasiga och felformulerade meningar. Jag behöver vila två gånger om dagen. Med det menas att jag lägger mig ner och blundar. Och gör jag inte detta så värker min kropp, jag får migrän, känner mig sjuk, får feber, blir yr. Kroppen skriker verkligen VILA och jag har äntligen lärt mig att lyssna. Men det har tagit tid att förstå och det är lite av en sorg att inse att jag aldrig kommer att kunna leva, vara och göra som jag gjorde innan.

Det som händer i kroppen vid stress är att både signalsubstanser och hormoner produceras för fulla muggar för att sätta sig i beredskap för attack mot stressen. Men om du fortsätter stressa (vilket du kanske inte ens tänker på att du gör) hinner inte kroppen med att producera och du får brist på allt möjligt och organen blir trötta. Bland annat producerar binjurarna kortisol för fulla muggar och tillslut blir dem oxå utmattade. Du blir lite trasig helt enkelt. 

Något av det svåraste med att få diagnosen Utmattning är att acceptera sjukskrivningen. Om det är svårt för oss som drabbas personligen, kan det många gånger vara ännu svårare för en vän eller familjemedlem att förstå vad som händer. Därför delar jag några vägledande ord till er som går bredvid den utmattade:

När jag säger att jag är trött så menar jag det gånger tusen. Minst. 

När jag säger att jag inte orkar följa med att handla mjölk eller plocka ur diskmaskinen eller äta en lunch nere på stan eller följa med på en kort promenad, så menar jag verkligen vad jag säger. Det betyder inte att jag är lat eller inte vill träffa dig. Jag orkar verkligen inte. Ibland orkar jag inte ens läsa eller svara på dina sms och än mindre svara i telefon eftersom det tar så mycket energi och ansträngning att använda mina lungor och muskler i tungan när jag ska prata. 

När jag säger att jag inte orkar så menar jag att min energi är totalt körd i botten. Du kan inte köra en bil utan bensin, och min kropp får ofta slut på bränsle, fastän du kanske tycker att jag nyss har tankat full tank. 

Jag menar aldrig något illa eftersom jag alltid vill dig väl. Den egenskapen kan många gånger vara den som gör att jag glömmer bort mig själv. Jag måste lära mig att säga nej, fastän jag många gånger vill säga ja. Jag måste prioritera mina val. 

Ibland när jag pratar med dig kan det bli jobbigt att lyssna fastän jag så gärna vill höra vad du har att säga. 

Ibland kanske du undrar varför jag inte hör av mig. Men många gånger så hör inte du av dig heller. Det är okej att fråga hur jag mår även om svaret blir det samma som förra månaden. Det är även okej att fråga om jag vill ses och hitta på något skoj. Även om jag tackar nej så blir jag glad över att du fortfarande tänker på mig och att jag inte har blivit bortglömd. 

Jag är tacksam om du inte frågar saker om mitt jobb eller när jag tror att jag ska börja jobba igen. För det har jag verkligen ingen aning om och tanken stressar mig fortfarande. Fråga hellre hur det går med min återhämtning och om jag vilar ordentligt. Jag behöver bli påmind om vilan och att du bryr dig om mig.

That’s all, over and out…

 

 

Dagens dipp och pepp

Oj oj vilket prutt-dygn… Allt blev mega fel igår em/kväll så jag har grinat över allt och inget till och från sen dess och sovit uruselt i natt. Jag hade även tid hos min samtalskontakt redan i morse 8:15 vilket kom väl till pass. Jag grinade hela timmen där oxå.

Första halvan av dygnet grät jag över gamla svek och taskiga och hårda ord. Andra hälften var nog mest bara utmattningstårar. Jag är så sliten så sliten. Jag har börjat inse det nu. Och det är väl inte så konstigt heller så turbulent som allt varit med stress och fel medicin den senaste tiden.

Men idag gjorde jag ngt som jag inte brukar göra sånna här skruttdagar. Jag träffade en vän och satt i solen och njöt med kaffe och pratade om allt och inget i nästan tre timmar. Ett av resultaten:

 

Det andra resultatet är att jag vågade vara mig och ha en dålig dag tillsammans med en vän. Allt känns ju så mycket bättre efter lite ältande och bitterness som avlöstes till skratt och acceptans. Tack!
Nu lite inspiration!
Sen blir det thaimat och ett glas vin med kompis nr två för idag.
That’s all. Over and out…

Sick Bitch Psychpath

Igår hade jag uttrensing from hell och hulkade tårar som en tok…
 
There’s a war inside my head
Sometimes I wish that I was dead, I’m broken
So I call this therapist
And she said girl you can‘t be fixed just take this

I’m tired of trying to be normal
I’m always overthinking
I’m driving myself crazy
So what if I’m f*cking crazy

And I don’t need your quick fix
I don’t want your prescriptions
Just ’cause you say I’m crazy
So what if I’m ……….
 
Loco, maniac, sick bitch, psychopath …. Mental out my brain, bat sh*t go insane…..
 
Jag är trött, arg, frustrerad, förbannad, ledsen i en salig jävla blandning.
En massa tänk om– frågor snurrar i huvudet. Och sånna tankar är ju verkligen helt onödiga, eller hur?!
Tänk om läkare nr 1 fått fortsätta vara min läkare? Hon som sa att “kommer du hit om en månad och känner dig energisk så är medicinen fel för dig, för då har den gjort dig hyperaktiv istället för att balansera.
Tänk om läkare nr 2 hade varit kvar tre besök istället för två? Han som tyckte att det lät som att jag fick fel medicin eftersom det verkade som att jag blev hyperaktiv istället för balanserad? Överläkaren som han diskuterade med tyckte dessvärre att vi kunde vänta en omgång till eftersom lite av energipåslaget kunde ses som ett tecken på att jag går åt rätt håll i min läkning och återhämtning. Så min utmaning blev istället att försöka hålla kvar energien i kroppen istället för att köra slut på den direkt. Men sen blev jag sämre igen och kände ju såklart trygghet över att min bra läkare skulle förstå och göra det rätta, eftersom jag trodde att det var honom jag skulle få träffa igen, den tredje gången. Men nähä då… Då fick jag komma till läkare nr 3Det er jog som er staffetlekared en her vekan. Du er trott ja. Du kan vila ja?! Ja do har ångest, du har atrax du kan ta? Jag sukskriver dig en monad till ja?!” Det besöket tog tio minuter och Sara var på krigsstigen och skrev exakt vad hon tyckte till de ansvariga efter det mötet…
Och vad jag tycker just nu efter att det för en tredje gång pratas om att medicinen kanske var fel ändå, ja, jag bara undrar hur jag hade mått idag då? Kanske hade jag varit närmare att få börja jobba igen? Istället för att sitta här och må som ett jävla ras för att jag ska ut med skiten som höjts till maxdos och med en ny sjukskrivning på minst tre månader eftersom det blir till att gå tillbaka på ruta ett igen?! Börja om från början, börja om på nytt… *tralalalala*
Vad medicinen skulle göra? tja … piggare dagtid och hjälpa hjärncellerna att komma tillbaka för att det skulle bli renare och lättare i huvudet så att jag skulle kunna få tillbaka koncentrationen och fokus igen….
Jag låg i kökssoffan i går em och tog små, små tuggor av middagen. Känslan kan enklast beskrivas som en megafet baksmälla efter en helnatt med sprit och max två timmars sömn så där så att du vet att jag måste äta annars spyr jag men äter jag så spyr jag nog iaf… lägg till några åkturer i virvelvinden oxå sa kanske ni kan få en liten smakbit på min kropps reaktion med att göra sig av med fel medicin….
Men guuu så deprimerande det här blev nu då …. Men kände bara att jag fick lov att häva ur mig lite …. Bjuder på den bästa gråtscenen ever från filmen Something gotta give:
 
That´s all … Over and out …

My story

Här sitter jag och tänkte skriva min egna lilla story om hur mina tre senaste år har sett ut med ups and downs, arbete, utbrändhet, utmattning och hur jag påverkats som person både fysiskt och psykiskt av att äta serotoninhöjande tabletter; ngt som tyvärr är allt för vanligt idag. Men, det viktigaste är ändå situationen jag är i nu. Varför inte bara göra det enkelt och dra en short story? Jo, sant. 
Senaste crachen och sjuksrivning kom i mitten på oktober 2013. Sen dess har jag fått order om att vila, vila, vila då jag har en utmattning, som då inte alls är samma sak som en utbrändhet. Det kan ta tid. Det kan ta allt från 6 månader till 3 år innan du kan jobba igen. Så det är bara att gilla läget. Och ni som följer mig i bloggen vet att det går upp och ner. 
 
Jag började känna mig utbränd redan våren 2012. Då fick jag serotoninhöjande tabletter av läkaren och har ätit dem fram till augusti 2014 då min läkare insåg att jag absolut inte var i fas för att börja jobba i september som vi från början trodde att jag skulle göra. Nä. Det blev till att byta medicin innehållande BÅDE serotonin och noradrenalin eftersom jag fortfarande var så trött. (Om ni inte vet vad signalsubstansen serotonin har för påverkan i kroppen eller hur hormonet noradrenalin fungerar, så kan ni googla ….)
 
Det har nu gått sex månader sedan jag bytte medicin. Dosen har ökats till maxdos i omgångar under denna period eftersom jag inte riktigt svarade som läkarna hade tänkt. Och en ökning ger dig inga biverkningar, det är bara första två veckorna när man börjar med en medicin som man kan känna av dessa. Läkarna trodde mig inte när jag sa att, jo, men JAG får biverkningar även vid höjning eftersom jag är läkemedelskänslig. De första 2-3 månaderna bestod mest av illamående, mardrömmar, svettningar och ångest, ångest, ÅNGEST och okontrollerande muskelryckningar så både jag, katter, ungen och kuddar har hoppat högt. Vi ökade lite till och ångesten försvann. Som ni kan se i bloggen så har jag mått okej ett tag. Trött, men nöjd. 
 
Förra veckan krachade magen. Fruktansvärd magkatarr som gjorde mig mestadels sängliggande. Stressfinnar i hela ansiktet hade redan börjat visa sig några veckor tidigare. Och sen mina underbara stressutslag runt ögonen och munnen. Okej! NU går det då tammefan åt fel håll. Jag har varit sjukskriven i 1,5 år och jag får både stressmage, stressfinnar och utslag fastän jag vilar, vilar, vilar och inte har gjort så mkt annat … Jag kände att NÄ! No more pills för mig! (varken jag eller min kropp har ju velat ha dem sen jag “fick lov” att börja med dem…) 
Jag började googla om signalsubstaner, mediciner, biverkningar och utmattning. Det gäller att vara påläst när man ska till doktorn … Nu var jag förberedd för att hålla föredrag om alternativa behandlingar mot posttraumatisk stress och utmattning och jag kunde även tala om för läkaren hur jag själv kan påverka mina hormoner och substanser i kroppen på naturlig väg. Jag vill ju bara vara REN! Clean, clean, clean!!! OCH det ska jag få vara nu! Så nu blir det avgiftning i nga veckor. Risken finns att man får utsättningssymtom, samma som biverkningar, under den här tiden. Men vet ni? Jag tror min kropp är så jävla lycklig att den äntligen ska bli av med skiten så den kommer nog bara le stort… 
 
Det är tyvärr inte bara pga att jag själv vill sluta med medicinen som jag gör det här. Efter detta halvår visar det sig att – håll i er nu mina vänner! –  Jag har fått fel medicin! No wonder att jag känt mig som en försöksråtta … Och inte nog med det, fel medicin i TRE år! Sug på den ni! 
 
Äntligen! Jag känner mig så bekräftad! FRI! Stolt över mig själv! Jag är inte lat, jag är inte too much, jag är JAG och det är så fantastiskt! Jag är en fighter som aldrig ger upp. NU SKA MIN STACKARS LILLA KROPP FÅ VILA! Som den har fått kämpa! Och min hjärna som gått på högvarv 24/7. Min själ kommer le, le, LE av tacksamhet. Kroppen svarade direkt med att sätta igång en fungerande matsmältning – som inte har fungerat på väldigt länge – och bihålorna som bara varit igentäppta till o från men inte släppt ifrån sig ngt rasslade oxå till i går kväll. Och jag har sovit i natt. Ja jävlar ja, vad jag har sovit och DRÖMT! Jag har både flugit högt upp  och dykt längst ner på sjöbotten; Jag är inte rädd längre. Jag är fri som fåglarna och vågar möta det okända som göms under ytan. Tacksam. Så tacksam. Jag gråter. Jag ler. Jag dansar. Jag gör lyckorus-ljud. Mmm. Aaa. 

Tack alla vänner som funnits kvar hos mig under dessa år där jag kan ha verkat både flippad, rubbad, too much, trött, irriterad, lat, stressad, förvirrad och hadt hastiga humörsvängningar i en salig blandning. 

Jag älskar er för att ni låtit mig vara den jag är trots mina utsvägningar. 

 
 
 
Helt plötsligt känns livet otroligt spännande. Allt är möjligt. 
Namaste
 
 
 
 
 
 

Livsnjutare

Jag är helt och fullt en livsnjutare så jag borde kanske se min sjukskrivning som ngt positivt nu när våren är här; kaffe i solen, härliga promenader, plocka fram grillen, yoga, meditera när jag vill, ett glas vin i kvällssolen, mysa med katterna o s v … Visst njuter jag av min vila ibland, men ni som följt mig vet hur svårt jag haft att acceptera min situation. Och mitt tålamod som är helt sämst typ…

Det finns absolut dagar där jag njuter till fullo i vårsolen eller i sängen med lurvisarna. Men det finns även dagar som bara är så jävla blä där varken kaffe i solen, yoga, katter, ett glas vin, chips, tårta eller ens sex kan få mig på bättre humör. En sån dag är det idag. Och nej, det är inte PMS. Bara en jävla-rastlös-vet-inte-vad-jag-har-lust-med-dag …. 

Men därimellan har jag faktiskt riktigt bra dagar. Lyckliga och glada dagar. Så det är okej även om det är riktigt shitty annoying när jag väl befinner mig i den jobbiga bubblan …
That’s all….