Här sitter jag och tänkte skriva min egna lilla story om hur mina tre senaste år har sett ut med ups and downs, arbete, utbrändhet, utmattning och hur jag påverkats som person både fysiskt och psykiskt av att äta serotoninhöjande tabletter; ngt som tyvärr är allt för vanligt idag. Men, det viktigaste är ändå situationen jag är i nu. Varför inte bara göra det enkelt och dra en short story? Jo, sant.
Senaste crachen och sjuksrivning kom i mitten på oktober 2013. Sen dess har jag fått order om att vila, vila, vila då jag har en utmattning, som då inte alls är samma sak som en utbrändhet. Det kan ta tid. Det kan ta allt från 6 månader till 3 år innan du kan jobba igen. Så det är bara att gilla läget. Och ni som följer mig i bloggen vet att det går upp och ner.
Jag började känna mig utbränd redan våren 2012. Då fick jag serotoninhöjande tabletter av läkaren och har ätit dem fram till augusti 2014 då min läkare insåg att jag absolut inte var i fas för att börja jobba i september som vi från början trodde att jag skulle göra. Nä. Det blev till att byta medicin innehållande BÅDE serotonin och noradrenalin eftersom jag fortfarande var så trött. (Om ni inte vet vad signalsubstansen serotonin har för påverkan i kroppen eller hur hormonet noradrenalin fungerar, så kan ni googla ….)
Det har nu gått sex månader sedan jag bytte medicin. Dosen har ökats till maxdos i omgångar under denna period eftersom jag inte riktigt svarade som läkarna hade tänkt. Och en ökning ger dig inga biverkningar, det är bara första två veckorna när man börjar med en medicin som man kan känna av dessa. Läkarna trodde mig inte när jag sa att, jo, men JAG får biverkningar även vid höjning eftersom jag är läkemedelskänslig. De första 2-3 månaderna bestod mest av illamående, mardrömmar, svettningar och ångest, ångest, ÅNGEST och okontrollerande muskelryckningar så både jag, katter, ungen och kuddar har hoppat högt. Vi ökade lite till och ångesten försvann. Som ni kan se i bloggen så har jag mått okej ett tag. Trött, men nöjd.
Förra veckan krachade magen. Fruktansvärd magkatarr som gjorde mig mestadels sängliggande. Stressfinnar i hela ansiktet hade redan börjat visa sig några veckor tidigare. Och sen mina underbara stressutslag runt ögonen och munnen. Okej! NU går det då tammefan åt fel håll. Jag har varit sjukskriven i 1,5 år och jag får både stressmage, stressfinnar och utslag fastän jag vilar, vilar, vilar och inte har gjort så mkt annat … Jag kände att NÄ! No more pills för mig! (varken jag eller min kropp har ju velat ha dem sen jag “fick lov” att börja med dem…)
Jag började googla om signalsubstaner, mediciner, biverkningar och utmattning. Det gäller att vara påläst när man ska till doktorn … Nu var jag förberedd för att hålla föredrag om alternativa behandlingar mot posttraumatisk stress och utmattning och jag kunde även tala om för läkaren hur jag själv kan påverka mina hormoner och substanser i kroppen på naturlig väg. Jag vill ju bara vara REN! Clean, clean, clean!!! OCH det ska jag få vara nu! Så nu blir det avgiftning i nga veckor. Risken finns att man får utsättningssymtom, samma som biverkningar, under den här tiden. Men vet ni? Jag tror min kropp är så jävla lycklig att den äntligen ska bli av med skiten så den kommer nog bara le stort…
Det är tyvärr inte bara pga att jag själv vill sluta med medicinen som jag gör det här. Efter detta halvår visar det sig att – håll i er nu mina vänner! – Jag har fått fel medicin! No wonder att jag känt mig som en försöksråtta … Och inte nog med det, fel medicin i TRE år! Sug på den ni!
Äntligen! Jag känner mig så bekräftad! FRI! Stolt över mig själv! Jag är inte lat, jag är inte too much, jag är JAG och det är så fantastiskt! Jag är en fighter som aldrig ger upp. NU SKA MIN STACKARS LILLA KROPP FÅ VILA! Som den har fått kämpa! Och min hjärna som gått på högvarv 24/7. Min själ kommer le, le, LE av tacksamhet. Kroppen svarade direkt med att sätta igång en fungerande matsmältning – som inte har fungerat på väldigt länge – och bihålorna som bara varit igentäppta till o från men inte släppt ifrån sig ngt rasslade oxå till i går kväll. Och jag har sovit i natt. Ja jävlar ja, vad jag har sovit och DRÖMT! Jag har både flugit högt upp och dykt längst ner på sjöbotten; Jag är inte rädd längre. Jag är fri som fåglarna och vågar möta det okända som göms under ytan. Tacksam. Så tacksam. Jag gråter. Jag ler. Jag dansar. Jag gör lyckorus-ljud. Mmm. Aaa.
Tack alla vänner som funnits kvar hos mig under dessa år där jag kan ha verkat både flippad, rubbad, too much, trött, irriterad, lat, stressad, förvirrad och hadt hastiga humörsvängningar i en salig blandning.
Jag älskar er för att ni låtit mig vara den jag är trots mina utsvägningar.
Helt plötsligt känns livet otroligt spännande. Allt är möjligt.
Namaste
