Det finns så många bloggar ute i cyberrymden men få berör mig. Jag kommer så väl ihåg en tragisk händelse i april förra året – en familj som splittrades i en olycka – pappan och ena barnet, en dotter klarade sig, medan mamman och deras bara nga veckor gamla bebis dog. Häromdagen stod det om pappan i aftonbladet och han har en blogg: http://singelpappa.blogg.se/ Den berör verkligen! Så mycket glädje bland all sorg, inspiration och kloka ord till oss alla – vi som förlorat ngn som står oss nära eller till er som bara stressar runt och tror att ni är superkvinnor eller supermän.
Och eftersom jag fortfarande har massa gömd gråt sen ett år tillbaka så satte känslorna igång igen – borde egentligen bara sätta mig ner och gråta ut allt nu när det sitter där – men, nej, det har jag inte tid med – som vanligt – har faktiskt seminarium snart sen ska jag jobba efter det – men jag får sätta mig ikväll och ta itu med det, för jag kommer ha gråten i halsen hela dagen nu, det vet jag. Igår började jag även tänka på mormor, så jag var ledsen redan igår kväll – har ju knappt tagit in att hon inte heller finns i livet längre – hon dog ju bara två månader efter att Pia dog, så jag hängde inte rikigt med – allt bara hände och jag bara flöt med i princip och kände bara att alla bara dör i från mig och orkade inte ens vara ledsen och sörja. Men nu när jag börjat förstå att Pia inte finns längre så har jag sakta men säkert börjat förstå att mormor inte heller finns längre.
Jag, syster Lina och mormor ute vid Kaffestugan sommaren 2006.
Ok, nu måste jag tillbaka till verkligheten igen – plugga…
See ya!
