Mina återhämtningsstrategier

Vid stora helger och sammankomster blir det tydligt att jag inte längre orkar på samma sätt som tidigare. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så, efter att man varit i en utmattning. Även om det är otroligt roligt och allt det där, så blir man dränerad på många plan. Även denna midsommarhelg. Jag behöver några dagar hemma i ensamhet så mycket det finns möjlighet till, eftersom jag blir så socialt dränerad. Det kan betyda att jag behöver en dag att bara vila, sova, lyssna på en ljudbok, inte använda telefonen med sms, facebook och ställa mobilen på stör ej där bara familjen kan nå mig om det är ngt. Kanske ser jag en film om jag orkar; ngn enkel romantisk komedi som huvudet klarar av. När det är vinter ligger jag nere i källaren och eldar. När det är sommar är jag ute på altanen. Efter 1-2 dagar börjar jag återhämta mig och jag kommer tillbaka till mig själv men undviker fortfarande sociala sammanhang några dagar extra och använder energin till att tanka lite mer energi med att göra saker som jag tycker om. T ex göra halsband, måla, blanda oljor, blogga, förbereda matlisotor; d v s få vara kreativ i lugn och ro.

Idag började jag dagen hos tandläkaren och sen åkte jag hem och åt lunch ute på altanen. Sen kikade jag i kokböcker från bokhyllan för att få lite inspiration till matlagning; det har eskalerat lite med matplanering här hemma så här i början på sommarlovet; hela familjen har varit trött och det har blivit lite hipp som happ. Efter matplanering sov jag i soffan i över en timme. Ikväll blir det hämtmat från thaivagnen runt hörnet i vårt kvarter och jag kommer att handla online på Ica för att bara kunna åka och hämta i morgon; en av många strategier jag har för att slippa bli onödigt dränerad under stressiga perioder. Och kvällen kommer garanterat avslutas i soffan med sambon för att kolla på serie och i morgon kommer mer energi har infunnit sig. Det bästa med sommarlov är att jag får sova ut ordentligt. Jag är inne i en period där jag behöver mer än 8 timmar per natt och det är betydligt bättre att få ta alla timmar i ett svep istället för att först gå upp tidigt och sen bli trött mitt på dagen och somna 1-2 timmar för att sen bli seg och därefter få svårt att somna på kvällen.

Men det har tagit tid att hitta strategier och ännu längre tid att inse att strategier behövs. Och det är en frustration varje gång man inser att man inte orkar som tidigare. Men å andra sidan blir livet lite mer njutbart eftersom det inte går att fuska med återhämtning för länge.

Keep up the good work for your self! Du är tillräckligt och värdefull ❤️

Namaste

Sara

Kvinnors avundsjuka och hat; när ska vi börja hjälpa varandra istället för att stjälpa varandra?

Jag ser det på Instagram, Facebook och läser om det på bloggar. Näthat. Så fruktansvärt fel. Jag försöker se det bästa med människan och dömer ingen. Alla är vi värda ett gott liv. Men hur? hur kan folk var så elaka? Av vilken anledning? Mår näthatare bra av att ge skit till andra? Hur är det ens möjligt att människan som ska vara gjord av kärlek kan vara så dum mot människor som de inte ens känner? Det fattar ju vem som helst att dessa människor inte alls mår bra; men det kan de säkerligen inte erkänna själva. De vägrar se på sig själva och acceptera vilka de är. Vägrar att försöka bli en bra och trevlig människa.

Jag följer en del offentliga personer på sociala medier. Bland annat Camilla Läckberg, Yoga Girl och Bianca Ingrosso. Alla dessa har fått stå ut med fula anklagelser och glåpord. Dessa personer är starka, drivna kvinnor och enligt mig förebilder på många olika sätt. Det tog mig hårt idag när jag läste Biancas senaste blogginlägg. Hon är sönderstressad till och från. Lär sig att säga nej. Försöker prioriterar sig själv, men det slutar alltid med sura miner från någon själlös människa. Du kan aldrig, aldrig bli sur över någon som prioriterar sig själv! Skärpning folket! Är man trött så är man trött. Och behöver man slappa framför tv:n en kväll istället för att ut och stuffa för att polarna tjatar, så ska man kunna göra det rakryggad och de andra ska bara acceptera. Men jag vet av erfarenhet att det är jävligt tufft i dagens samhälle att kunna sätta sig själv främst; vilket faktiskt borde vara en självklarhet och inget annat. Det är vi starka kvinnor som bränner ut oss och det är vi starka kvinnor som hela tiden måste stå upp för oss själva och hela tiden pusha självkänslan uppåt samtidigt som utmattningshjärnan och panikångesten ska hanteras. Bianca är en ung entreprenör med en starkt grundstyrka, men det räcker inte alltid hela vägen. En enda människa kan trycka ner vilken stark person som helst genom att endast uttrycka sig elakt. Jag hittade ett inlägg från i vintras där Bianca har gjort en vlogg där hon bett läsarna att ställa frågor. Hon hade fått åttio kommentarer, varav tjugo var frågor och resten hatiska glåpord från äldre kvinnor som ansåg henne vara ful och äcklig och inte kunde förstå varför hon inte fyllt läpparna med botox eftersom hon har så smala fula läppar. Alltså på riktigt!? Vad är det för kvinnor? Vad f-n håller ni på med? En ung, söt och glädjespridande förebild för unga kvinnor som visar att man ska vara nöjd som man är! Det är ju just sådana personer vi behöver på sociala medier! Så att otrygga och självhatiska ungdomar ska kunna lära sig att vara nöjda för att de är just sin egen unika person. Jag hade aldrig klarat av sociala medier när jag var i hennes ålder; jag hade blivit helt knäckt!

Camilla Läckberg får ofta hemska kommentarer för hur hon uppfostrar sina barn och trackar ner på henne för att hon ibland skaffar barnvakt för att jobba. Men det är ju helt ok när män åker på konferens- affärsresor minsann. Själv gillar jag Camillas syn på livet och familjen grymt mycket!

Och sen har vi Yoga Girl som bara vill kunna vara autentisk och visa att livet inte alltid är en dans på rosor fastän man mediterar och yogar. Hon får bland annat dumma kommentarer för att hon är en känd yogis som dricker alkohol ibland; Vad spelar det för roll om man vill dricka vin till maten eller ta ett glas champagne i solnedgången fastän man är en känd yogis? Jag tror inte att det finns många heltidsyogisar därute som aldrig dricker alkohol, för jag har då sett många, många vinglas genom instaflödet av yogisar och andra hälsogurus, så jag kan då inte förstå vad problemet är. Och precis som Camilla så har Yoga Girl börjat få massa pekpinnar om hur hon uppfostrar sin dotter. Alltså, jag orkar inte ens bli irriterad för det stannar inte där; jag blir förbannad och får stresspåslag. Se och lär av varandra istället och följ inte personer som har andra värderingar än dig själv. Jag skulle aldrig följa någon som är för något som jag själv är emot; finns ingen anledning till att göra det.

Och det är alltså överlägset andra kvinnor som trackar ner på kvinnor. Vi klagar mycket på alla män idag; men inte f-n är kvinnor bättre när de beter sig så här!

Over and out

Sara

Att läkas från utmattning inifrån och ut…

Det finns så mycket tips och råd för att komma tillbaka efter en utmattning. Oftast är det i form av balans mellan aktivitet och vila, dra ned på måsten, ta hjälp av familj och vänner för att få ordning på vardagen etc. Och sömn såklart. Och vila när det behövs. Säga nej istället för ja. För många handlar det om att lägga om sitt liv helt och fullt.

Det skrivs och pratas mycket om att kosten har en bidragande faktor för läkning. Men tro mig när jag säger det; vem orkar lägga energi på att tänka till och om med mat? Laga saker från grunden när det enda hjärnan orkar är att steka färdiga köttbullar? Jag har gjort några halvdana försök till att lägga om kosten men orken finns inte hela vägen. Tills nu.

En kvinna från samma ort som mig har skapat konto på fb och Instagram och det var i och med hennes inlägg och förklaringar till hur tarm, kropp och kost behöver balanseras sinsemellan för att kunna läkas, som jag en gång för alla började tänka mer intensivt på det. Jag kände ändå att hur ska jag hitta ork till allt det nya? Men tack vare att jag frågade henne – två utmattande själar emellan- hur man hittar orken till att ändra kosten för att följa hennes kostupplägg till läkning så kändes allt så enkelt! Såklart handlar det om en sak i taget! Som med allt annat.

Hon finns under Fabriken på Facebook och Fabriken Kroppen på Instagram, där hon delar med sig av av inspiration.

Hennes resa består kortfattat om att utesluta gluten, socker (inklusive frukt), mejerier och alkohol för att läka tarmen. För henne tog det ungefär en månad tills hon kände det som att “kroppen startade om”. Utmattningssymptom i form av trötthet, stresshjärna och ångest mildrades enormt. Till och med försvann!!

Idag håller hon sig ifrån gluten och raffinerat socker och tillåter sig mejeri och alkohol i små mängder.

Det handlar alltså om avhållsamhet under en tid för att tarmen ska få möjlighet att läkas, och därefter kunna lägga tillbaka några saker att för att kunna unna sig med måtta.

Jag kör helt glutenfritt och efter bara en vecka kändes magen gladare. Mitt nästa steg är mejeri och alkohol; passa på innan grillkvällarna med vin och kvällssol tar över …

Carolas motto och mantra är det bästa; varje litet steg räknas! Så klokt. Så rätt. Så enkelt.

Från det att jag blev sjukskriven har jag gått upp ca femton kilo med hjälp av stress, kortisol och mediciner; antidepressiva och värktabletter i mängder! Min kropp är trött och ser minst sagt både ledsen och gammal ut.

Jag känner mig mer motiverad än någonsin att börja läka kroppen inifrån och jag är helt säker på att det kommer ge resultat utåt!

Välkommen att följa min resa!

Det finns kärlek och så finns det myndigheter…

Jag kom över en artikel idag som någon hade delat på fb. Jävligt bra att läkarna säger ifrån och reagerar! Inte för att det verkar ha någon betydelse, men samhället måste ju reagera på den här galenskapen!

Som ni vet har jag redan uttryckt att jag anser det fullt ologiskt att en professionell läkares bedömning av en patient väger mindre än en handläggare hos FK och den senaste tiden har jag hunnit samla på mig en hel hög av funderingar riktad mot Försäkringskassan som snurrar i huvet: 

Hur tänker ni? Vad är den långsiktiga planen? För ni har väl en sådan? Vad händer i längden om ni fortsätter att neka och tvinga tillbaka sjuka till sina jobb? Vad blir konsekvenserna? Jag tänker att det i slutänden är ni som har ansvaret, eller hur tänker ni?

En pilot som får blackout och kraschar planet, vårdpersonal som tappar minnet och ger fel eller för mycket medicin till patienterna, en busschaufför som tappar koncentrationen på vägarna som kör på och skadar någon annan, som i sin tur – om den överlever- blir sjukskriven pga av brutna kroppsdelar som ni anser kan jobba ändå – kanske en snickare som med bruten arm och ben ska klättra upp på taket för att spika och såga som i sin tur tappar både såg, hammare och plankor på kollegan som får hjärnskakning… Ett ekorrhjul utan någon som helst logik… 

Jag undrar; har aldrig någon av era handläggare varit sjuka? Hur gör ni då? Låter ni hen sitta på jobbet som vanligt? Skriva på datorn med brutna händer eller en förlamning efter en hjärnblödning? Låter ni hen släpa sig till jobbet trots en extrem utmattning med organ som går på sparlåga och en hjärna som är halvt kaputt? Jag bara undrar…

Även om ni fått striktare regler med handläggningen, måste det väl ändå kunna finnas något sunt förnuft hos någon av er? 

Hälsningar från en som gått tillbaka till ruta ett i sin utmattning tack vare ert avslag…

 

Underbara liv

Jag mår så bra så bra. Jag är visserligen fortfarande Tröttmössa nr 1 med en kropp som värker och lite annan utmattningskompott. MEN att slippa medicin och känna hur jag mer och mer blir mig själv igen; underbara känsla! Och tillsammans med allt jag jobbat bort som tex stress och ångest och istället lagt till mer självkänsla, självförtroende, lärt mig att säga nej, lyssnar på min kropp, hittat ett lugn som jag trodde var omöjligt… Ja, jag är nog en rätt bra människa ändå… Efter medicinen så både skrattar och gråter jag igen! 

Jag inser nu hur otroligt neutraliserad och avstängde jag varit med de där kemikalierna i min kropp. Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig svika mig själv, min kropp eller min själ ever again! Det är bara att leva i nuet och blicka framåt. Allt det andra där bakom kan jag inte göra ett jävla skit åt ändå… 

That’s all. Over and out..,

När det värsta händer …

Detta skriver jag för min egen skull, men även för andra. Kanske sitter ni i samma situation som mig eller så har ni kanske någon närstående som gör det. 
Att få diagnosen Utmattningssyndrom är något av det värsta du kan drabbas av som människa. Detta kan jag säga fastän jag har haft svårt sjuka människor i min närhet med bland annat cancer. Hade jag haft cancer skulle folk lättare förstå när jag får frågan om varför jag är sjukskriven. För cancer vet alla vad det är och det kan man dö av. Absolut kan vi dö av cancer. Men det kan vi av utmattning oxå, om vi inte blir sjukskrivna och trampar på bromsen i tid. Skillnaden mellan cancer och utmattning är att det inte finns något botemedel för det sistnämnda. Det finns inga piller som kan bota din utmattning när du väl sitter där med ditt sjukintyg i handen. Tyvärr. Life is a bitch. Och om ni tror att utbrändhet är detsamma som utmattning, får ni läsa på hemläxan lite till. Utbrändhet är bara ett långväga förspel till utmattning. Du kan bli utbränd tio gånger om under flera års tid innan det går över i utmattning. Så snälla, sluta jämföra oss utmattade med era utbrända kollegor eller grannar. Det är tröttsamt att behöva försvara sig i onödan när man får frågan “oj, har du varit sjukskriven såååå länge? min kollega har oxå varit utbränd, men hon var bara hemma några veckor och sen mådde hon bra igen” Ja, men din kollega hade inte fått diagnosen utmattning, för då hade hon varit sjukskriven minst tre till sex månader. En parentes bara.
 
 
För att få diagnosen utmattningssyndrom så krävs en hel del symtom. Vissa har delar av dessa symtom, medan andra har nästan allt. 

De vanligaste symtomen är:

Trötthet och koncentrationssvårigheter. 

Men även hjärtklappning, minnesstörningar, oro och ångest är vanligt.

Vad innebär det rent praktiskt för människan att ha dessa symtom? Jo, vi börjar med tröttheten. Det är en trötthet som inte går att vila bort. Du är konstant trött hela tiden. Ingen annan än dem som befunnit sig i samma trötthets-fas som dig, kommer att förstå. För friska människor förstår inte, eftersom “trött” för dem betyder något helt annat.

Koncentrationsproblemen gör att du kan få svårt att göra “vanliga saker”. Att laga mat kan plötsligt bli skitsvårt och du klarar knappt av en kastrull – två kastruller kan leda till total blackout som slutar med att du bara står och stirrar och inte fattar vad du håller på med; du ser att pastan kokar över men du fattar inte riktigt vad du ska eller kan göra åt det. Kanske börjar du gråta och bryter ihop över lite överkokt vatten. Du blir lite halvt psykotisk och dum i huvudet av en utmattning kan man säga. Minnet kan få för sig att inte vilja samarbeta alls och helt plötsligt kommer du inte ens ihåg vad din dotters kompis mamma heter; som du egentligen vetat i flera år. Det är även vanligt att du börjar med en uppgift för att sen t e x gå på toa och efter det har du redan glömt vad det var du gjorde och börjar göra något annat; inget blir slutfört, bara halvklart.

Även humöret påverkas. Har du inte haft kort stubin innan, så har du det garanterat nu. Du blir irriterad för typ allt. Minsta lilla pytte grej som du inte räknat med, gör att hela din dag rasar. Jag lovar. Och så har vi ljuden, alla dessa ljud runtomkring oss! Du kommer vilja explodera av att köksfläkten låter som en flygplanspropeller (som du annars inte ens har tänkt på) samtidigt som sambon står vid kylskåpet och helt plötsligt försöker överrösta både stekpannan och propellern för att fråga vart ketchupen tagit vägen. Och om du tyckte att vissa hypermoderna, tecknade barnprogram med blinkande neonfärger och coola, dubbade kidz som alltid pratar i munnen på varandra var jobbiga att både se och lyssna på innan, så kan jag säga att det är omöjligt att ens känna efter om du är kissnödig eller inte i en sån miljö, eftersom hjärnan går bananas och flyger ut genom öronen tills det lugnat ner sig. 

Och sen sömnen som du längtar efter hela dagen – eftersom du är så sjukt trött – kan du ju glömma. Glöm allt vad skönhetssömn-åtta-timmar-i-sträck heter. Du kommer ha svårt för att somna. Och när du väl somnat kommer du vakna både klockan halv två, klockan tre och halv fem. Då kommer hjärnan förmodligen gå på högvarv och du försöker lösa alla värdsliga problem. Men tro mig, du kommer garanterat inte lösa dem där och då, så bara andas och blunda och låt huvudet vila. Sen har du säkert – garanterat – magkatarr och stoppar i dig omeprazol för full hals. Och för huvudvärken tar du lite extra kompottblandning av alla möjliga piller inom rimliga gränser tillsammans med extra starkt kaffe så du får lov att balansera upp magen med Novalucol. Då kan du göra som jag gjorde och gå till läkaren och tvärvägra antistress/depp piller eftersom du egentligen inte gillar att stoppa i dig medicin. Då kommer doktorn att fråga “hur tänker du när du stoppar i dig värktabletter och omeprazol då?” Du blir inte smart av stress kan jag tillägga.

 

Detta är bara en liten del av hur en person med utmattning kan uppleva livet med en sönderstressad hjärna. Personen kanske inte ser sjuk ut, men den är det. Kroppens organ har under lång tid gått på “bensinångor” och om du inte drar i nödbromsen så kan din kropp lika gärna gå kaputt, vilket en läkare sa till mig, men som jag inte tog på allvar och fortsatte att köra gasen i botten under ett och ett halvt år till innan jag fattade allvaret. Då sa läkarna: “din kropp är trasig, du måste förstå det!”

Anledningen till att du tillslut inte kommer upp ur sängen för att kroppen är så tung är ganska enkel; den sätter sig själv i överlevnadsläge. Då ska ni veta att jag, som säkert många andra, bara bet i hop, tog tag i mina tunga ben och slängde dem över sängkanten och började stappla in i köket för att göra kaffe och stänga av rösten i huvudet som sa “DU MÅSTE VILA!”

Jag har varit sjukskriven sedan 26 oktober 2013. Det är lång tid kan tyckas, men jag har fått lära mig att om man har en utmattning får man räkna med att vara sjukskriven allt från 6 månader och upp till tre år. Läkarna påminner mig varje gång att det tar minst lika lång tid för kroppen att läka, som det har tagit för den att bli sjuk. 

Jag älskar att läsa och jag älskar film. Min hjärna orkar fortfarande inte läsa en vanlig skönlitterär bok. Jag orkar inte titta på snabba actionfilmer med snabba scenbyten; då blir jag totalt förvirrad och yr. Inte heller psykologiska eller politiska thrillers där hjärnan måste hänga med i allt som sägs för att inte tappa fokus i handlingen. Jag kollar romantiska komedier som jag redan tittat på minst 20 gånger; sånna där gamla godingar som man har sparat i dvd-hyllan. Det är svårt att bläddra i en veckotidning; det känns rörigt med alla bilder och texter. Det första året som utmattad kunde jag inte spela tex Ruzzel på mobilen som jag gjorde innan jag blev “sjuk” eftersom hjärnan bara såg en hög med bokstäver och jag, svenskläraren, kunde inte hitta ett enda ord; stressen satte igång och så satt jag där med hjärtklappning. Det var bara att ta bort spelet.

Jag älskar att baka och laga mat, men det gick inte heller så bra – idag går det bättre! – eftersom jag glömde bort vart i receptet jag var och vad jag hade haft i och inte.

Jag kom inte ihåg vad jag gjorde dagen innan om jag inte hade skrivit ner det någonstans. Vad jag gjorde första julen efter att jag blev sjukskriven har jag ingen aning om. Det får min familj berätta för mig och jag försöker minnas genom att titta på bilder. En gång glömde jag helt bort hur man kör bil mitt i körningen. En annan gång glömde jag bort hur man åker i en rondell när jag var mitt i den. Jag tappar ord, sluddrar och säger knasiga och felformulerade meningar. Jag behöver vila två gånger om dagen. Med det menas att jag lägger mig ner och blundar. Och gör jag inte detta så värker min kropp, jag får migrän, känner mig sjuk, får feber, blir yr. Kroppen skriker verkligen VILA och jag har äntligen lärt mig att lyssna. Men det har tagit tid att förstå och det är lite av en sorg att inse att jag aldrig kommer att kunna leva, vara och göra som jag gjorde innan.

Det som händer i kroppen vid stress är att både signalsubstanser och hormoner produceras för fulla muggar för att sätta sig i beredskap för attack mot stressen. Men om du fortsätter stressa (vilket du kanske inte ens tänker på att du gör) hinner inte kroppen med att producera och du får brist på allt möjligt och organen blir trötta. Bland annat producerar binjurarna kortisol för fulla muggar och tillslut blir dem oxå utmattade. Du blir lite trasig helt enkelt. 

Något av det svåraste med att få diagnosen Utmattning är att acceptera sjukskrivningen. Om det är svårt för oss som drabbas personligen, kan det många gånger vara ännu svårare för en vän eller familjemedlem att förstå vad som händer. Därför delar jag några vägledande ord till er som går bredvid den utmattade:

När jag säger att jag är trött så menar jag det gånger tusen. Minst. 

När jag säger att jag inte orkar följa med att handla mjölk eller plocka ur diskmaskinen eller äta en lunch nere på stan eller följa med på en kort promenad, så menar jag verkligen vad jag säger. Det betyder inte att jag är lat eller inte vill träffa dig. Jag orkar verkligen inte. Ibland orkar jag inte ens läsa eller svara på dina sms och än mindre svara i telefon eftersom det tar så mycket energi och ansträngning att använda mina lungor och muskler i tungan när jag ska prata. 

När jag säger att jag inte orkar så menar jag att min energi är totalt körd i botten. Du kan inte köra en bil utan bensin, och min kropp får ofta slut på bränsle, fastän du kanske tycker att jag nyss har tankat full tank. 

Jag menar aldrig något illa eftersom jag alltid vill dig väl. Den egenskapen kan många gånger vara den som gör att jag glömmer bort mig själv. Jag måste lära mig att säga nej, fastän jag många gånger vill säga ja. Jag måste prioritera mina val. 

Ibland när jag pratar med dig kan det bli jobbigt att lyssna fastän jag så gärna vill höra vad du har att säga. 

Ibland kanske du undrar varför jag inte hör av mig. Men många gånger så hör inte du av dig heller. Det är okej att fråga hur jag mår även om svaret blir det samma som förra månaden. Det är även okej att fråga om jag vill ses och hitta på något skoj. Även om jag tackar nej så blir jag glad över att du fortfarande tänker på mig och att jag inte har blivit bortglömd. 

Jag är tacksam om du inte frågar saker om mitt jobb eller när jag tror att jag ska börja jobba igen. För det har jag verkligen ingen aning om och tanken stressar mig fortfarande. Fråga hellre hur det går med min återhämtning och om jag vilar ordentligt. Jag behöver bli påmind om vilan och att du bryr dig om mig.

That’s all, over and out…

 

 

My story

Här sitter jag och tänkte skriva min egna lilla story om hur mina tre senaste år har sett ut med ups and downs, arbete, utbrändhet, utmattning och hur jag påverkats som person både fysiskt och psykiskt av att äta serotoninhöjande tabletter; ngt som tyvärr är allt för vanligt idag. Men, det viktigaste är ändå situationen jag är i nu. Varför inte bara göra det enkelt och dra en short story? Jo, sant. 
Senaste crachen och sjuksrivning kom i mitten på oktober 2013. Sen dess har jag fått order om att vila, vila, vila då jag har en utmattning, som då inte alls är samma sak som en utbrändhet. Det kan ta tid. Det kan ta allt från 6 månader till 3 år innan du kan jobba igen. Så det är bara att gilla läget. Och ni som följer mig i bloggen vet att det går upp och ner. 
 
Jag började känna mig utbränd redan våren 2012. Då fick jag serotoninhöjande tabletter av läkaren och har ätit dem fram till augusti 2014 då min läkare insåg att jag absolut inte var i fas för att börja jobba i september som vi från början trodde att jag skulle göra. Nä. Det blev till att byta medicin innehållande BÅDE serotonin och noradrenalin eftersom jag fortfarande var så trött. (Om ni inte vet vad signalsubstansen serotonin har för påverkan i kroppen eller hur hormonet noradrenalin fungerar, så kan ni googla ….)
 
Det har nu gått sex månader sedan jag bytte medicin. Dosen har ökats till maxdos i omgångar under denna period eftersom jag inte riktigt svarade som läkarna hade tänkt. Och en ökning ger dig inga biverkningar, det är bara första två veckorna när man börjar med en medicin som man kan känna av dessa. Läkarna trodde mig inte när jag sa att, jo, men JAG får biverkningar även vid höjning eftersom jag är läkemedelskänslig. De första 2-3 månaderna bestod mest av illamående, mardrömmar, svettningar och ångest, ångest, ÅNGEST och okontrollerande muskelryckningar så både jag, katter, ungen och kuddar har hoppat högt. Vi ökade lite till och ångesten försvann. Som ni kan se i bloggen så har jag mått okej ett tag. Trött, men nöjd. 
 
Förra veckan krachade magen. Fruktansvärd magkatarr som gjorde mig mestadels sängliggande. Stressfinnar i hela ansiktet hade redan börjat visa sig några veckor tidigare. Och sen mina underbara stressutslag runt ögonen och munnen. Okej! NU går det då tammefan åt fel håll. Jag har varit sjukskriven i 1,5 år och jag får både stressmage, stressfinnar och utslag fastän jag vilar, vilar, vilar och inte har gjort så mkt annat … Jag kände att NÄ! No more pills för mig! (varken jag eller min kropp har ju velat ha dem sen jag “fick lov” att börja med dem…) 
Jag började googla om signalsubstaner, mediciner, biverkningar och utmattning. Det gäller att vara påläst när man ska till doktorn … Nu var jag förberedd för att hålla föredrag om alternativa behandlingar mot posttraumatisk stress och utmattning och jag kunde även tala om för läkaren hur jag själv kan påverka mina hormoner och substanser i kroppen på naturlig väg. Jag vill ju bara vara REN! Clean, clean, clean!!! OCH det ska jag få vara nu! Så nu blir det avgiftning i nga veckor. Risken finns att man får utsättningssymtom, samma som biverkningar, under den här tiden. Men vet ni? Jag tror min kropp är så jävla lycklig att den äntligen ska bli av med skiten så den kommer nog bara le stort… 
 
Det är tyvärr inte bara pga att jag själv vill sluta med medicinen som jag gör det här. Efter detta halvår visar det sig att – håll i er nu mina vänner! –  Jag har fått fel medicin! No wonder att jag känt mig som en försöksråtta … Och inte nog med det, fel medicin i TRE år! Sug på den ni! 
 
Äntligen! Jag känner mig så bekräftad! FRI! Stolt över mig själv! Jag är inte lat, jag är inte too much, jag är JAG och det är så fantastiskt! Jag är en fighter som aldrig ger upp. NU SKA MIN STACKARS LILLA KROPP FÅ VILA! Som den har fått kämpa! Och min hjärna som gått på högvarv 24/7. Min själ kommer le, le, LE av tacksamhet. Kroppen svarade direkt med att sätta igång en fungerande matsmältning – som inte har fungerat på väldigt länge – och bihålorna som bara varit igentäppta till o från men inte släppt ifrån sig ngt rasslade oxå till i går kväll. Och jag har sovit i natt. Ja jävlar ja, vad jag har sovit och DRÖMT! Jag har både flugit högt upp  och dykt längst ner på sjöbotten; Jag är inte rädd längre. Jag är fri som fåglarna och vågar möta det okända som göms under ytan. Tacksam. Så tacksam. Jag gråter. Jag ler. Jag dansar. Jag gör lyckorus-ljud. Mmm. Aaa. 

Tack alla vänner som funnits kvar hos mig under dessa år där jag kan ha verkat både flippad, rubbad, too much, trött, irriterad, lat, stressad, förvirrad och hadt hastiga humörsvängningar i en salig blandning. 

Jag älskar er för att ni låtit mig vara den jag är trots mina utsvägningar. 

 
 
 
Helt plötsligt känns livet otroligt spännande. Allt är möjligt. 
Namaste