Vissa dagar blir jag extra påminnd om min sjukskrivning och de senaste veckorna har det i princip bara handlat om sömn, sömn och åter sömn. Därimellan promenader för att andas in den friska luften.
Och ja, det är ju inte konstigt att jag mår sämre igen heller eftersom jag var hemma med min dotter på höstlovet och veckan efter var hon sjuk halva veckan och sen blev mannen i huset sjuk med influensa; d v s ingen avlastning för mig och jag fick ta över hela hushållerksans arbete då hon oxå verkade ha gått och gömt sig ….
När de värsta dagarna kommer blir jag ledsen. Jag försöker läka min kropp på bästa sätt. Men att fortfarande känna hur mina ben inte vill bära mig efter ett helt jävla år av sjukskrivning gör att allt känns så långt borta; när ska jag orka leva ett vanligt liv med en vanlig vardag igen?
Jag klev upp i morse, väckte Maya och gjorde frukost. Körde henne och grannens dotter till skolan, hem igen och kände mig totalt icke utsövd. Sover till halv tolv och känner att jag skulle kunna sova ett dyng till ungefär. Så less på den känslan nu… Biter ihop. Skapar ett jädrar anamma och kliver upp. På med musik. Fram m lunch. Gråter. Lägger mig i fosterställnig på kökssoffan o bölar lite till. Känner att jag inte kommer orka ngt alls av det jag hade tänkt.
En av mina bästa vänner ringer. Energin kommer sakta tillbaka. Gör d jag har tänkt. Kommer hem sliten som en tom ölburk, äter mat och får ett infall att möblera om och städa i min dotters rum. Sen blev det soffan och nu sitter jag här… Trött. Skönt med helg. Inga måsten. Inga tider att passa…
Så trots min tuffa start på dagen så blev det lite gjort och en del skratt. Det är jag glad och tacksam för. Namaste.
Over and out ….
