Bröllop, hus o barn nr 2

Igår när vi satt vid middagsbordet frågade Maya “när ska ni gifta er?” – Ja, det undrar jag oxå; fråga pappa, sa jag då …. 

Alltså ibland vill man ju allt det där – stort hus, fler barn, bröllop och det lyckliga familjelivet. Men allt som oftast så bara känner jag vilken jäkla hysteri det är uti allt det där: det ska skaffas barn och sen ska man ha barn nr 2 och så ska man bygga hus eller renovera och det ska va shabby chick o rostfria kylskåp och genomgående klinkers o trägolv och det ska va så jävla dant med allt – och helst ska man skriva om allt på bloggar och facebook: “se mig, hör mig”. Som att det ska tävlas om vem som har det bästa livet; vems unge är bäst, vem har det snyggaste huset, verandan o trädgården, vilken har bästa familjebilen, vems ungar går på flest aktiviteter osv osv …

Ju mer saker man har av detta, desto mer status har du, eller hur?

En parantes: jag läste i en tidning, tror det var den där tidningen som finns på SJ:s tåg, att om några år kommer statusen inte att handla om det materiella, då kommer det vara status att ha egen tid, inre lycka och lugn och ro; ett liv utan dagens stress…

Ja, jag kanske skulle vílja ha fler barn, ett stort hus; villa, volvo, vovve – you name it, men för mig handlar livet om att vara lycklig, ha det bra, vara frisk – jag har tak över huvudet, jag har en fin familj – men jag behöver inte mer materiella saker för att bli mer lycklig. Lycka sitter inut – inte utan på.

Jag har tänkt mycket på det här med barn nr 2 – även om jag försöker att inte bli stressad så blir jag lätt det när folk frågar hela tiden och det skapar väl tankar förmodar jag… Först o främst så är jag typ skadad efter första graviditeten och de kommande 3 åren efter det – tror jag har nämnt det tidigare; jag hade typ ngn förlossningskoma/psykos/deppression i flera år. Det är först nu som jag börjar känna mig som människa igen. Och det är väl inte så konstigt heller. Först hade jag omställningen från att bara ha en pojkvän till att bilda familj – och det gick ju lite väl snabbt för mig o J:s del som många av er redan vet (sen tror jag inte att det spelar ngn större roll om ni kännt varandra i 6 månader eller 6 år – det blir likförbannat en omställning; även om man känner varandra så ska man lära känna varann på nytt som föräldrar plus att man ska lära känna en liten bebis, dygnet blir helt sabbat o allt det där…) Sen hade ju jag varken en normal graviditet eller förlossning som ni oxå redan vet (finns ett innlägg längre ner om det i fall ngn kikar in för första gången…) SEN kom hysterin! O my God! säger jag bara – denna amning – halleluja! Ja, nog f-n försökte jag! Men hur lätt är det när ens barn får testa att ta bröstet första gången efter FEM dagar!! Och då blivit matad med spruta de första gångerna!? Ja, ungen somnar – varmt o gosigt hos mamma typ…. Och man orkar ju inte försöka hur länge som helst – man är ju lagomt trött ändå som nybliven mamma, eller hur?! Och knäpp som man är i denna nyförlösta dimma så lyssnar man på alla andra – som att man inte har rätt att bestämma över sitt eget liv och sina egna bröst och sitt eget barn. Och vad händer om man inte ammar!? Ja, då måste man ju ge barnet mjölkersättning – oj, oj, oj vilken katastrof va?! Nä, guuu va skönt!! Det va riktigt nice – då kunde man ju dela på nätterna o all annan matning!! Perfekt!! OCH, håll i er nu!! – Man kunde även skaffa barnvakt tidigt oxå!! KATASTROF!, eller hur?! För det kan man ju inte göra innan ungen är minst 6 månader “för barnet måste vara nära mamman hela tiden fram tills dess” – äsch, bullshit! Min unge har då inte haft nga men av att sova hos mormor eller varit hemma själv med sin pappa. Å guu va skönt med sovmorgon och att få sova en hel natt!! Jag tror att barnet hellre uppskattar en glad mamma än en sur o stressad mamma! Det är faktiskt viktigt att få vila för att vara en bra förälder – så, ja, jag o J hade det rätt ok när vi blev föräldrar första gången – förutom all hysteri som vi verkade skapa för att vi inte gjorde som alla andra….

Ja, sen börjar folk fråga efter nr 2 – måste man ha en nr 2 då? Jag har fullt upp med att se och vara med när Maya utvecklas – jag tycker det är superspännande att se hur hon växer, blir mer som en egen person – skulle jag ploppa fram en till så känns det som att jag skulle missa så mkt om man ska ha två småbarn att hålla koll på. Sen kan jag abslout vissa gånger tänka att “va smart det hade varit att tagit allt på en gång” men realistiskt så vet jag att jag inte hade orkat. Jag har ett stort behov av egen tid och sömn – detsamma gäller min sambo. Maya gör så mkt själv nu – det både underlättar och är roligt. Jag har verkligen ingen dröm om att stå o klä på två småttingar nere i hallen som ska till dagis när det är snö o kallt ute – och sen bajsar den ena innan man ens kommit iväg; av med kläderna o sen på igen, nej tack! Inget för mig… Däremot kan jag känna att NU kanske det snart skulle vara mysigt med en liten just för att Maya är så självgående – men nej, jag vill ha allt klart här hemma först – lever i en renoveringshög känns det som… Men, ja, vem vet .. det kanske ploppar ut en nr 2 om jag någongång känner att jag har lust, men inte för att andra tycker att man ska eller borde ….

Over and out