Svensk? Nej, tack, jag slipper helst…

Ibland kan jag verkligen känna hur min själ skriker och hur felplacerad hela jag kan känna mig. Jag bor i Sverige men jag känner mig inte svensk över huvudtaget vissa gånger. Min själ hör garanterat inte hemma i detta land! Vissa dagar kan jag känna detta extra mycket. Som igår när jag var in på en klädbutik nere i centrum och en tjej som står o pratar med en annan tjej säger “jag kan ju inte dricka alkohol och ha roligt, men jag tänkte iallafall klä upp mig lite” förmodligen var hon gravid eller så kanske det fanns ngn annan orsak till varför hon inte kunde dricka alkohol – men vaddå? kan man inte ha roligt om man inte dricker alkohol eller!? Shit, vilket tragiskt samhälle man lever i!

Nog om det – Jag brukar inte diskutera personliga saker på min blogg, men idag gör jag ett undantag för jag vet fan inte vem jag ska prata med… vissa dagar får jag verkligen panik över att bo där jag bor och idag mitt i massa tjafs och irritaion så bara hävde jag ur mig: “Åååå, jag vill bara flytta härifrån! Jag vill inte bo här i Mora längre!” Stackars Maya – blev jätteledsen! Hon trodde jag menade att jag skulle flytta själv utan henne… Lilla gumman!! Alltså allt detta handlar om att jag inte har velat bo på denna lilla ort sen jag flyttade härifrån och bara skulle hem o vända för att plugga lite och styra upp mitt liv, sen vet ni ju alla att jag råkade bli kvar, vilket jag absolut egentligen inte ville… samtidigt så tycker jag att det är en bra plats att växa upp på som barn och vi har mormor, morfar, farmor osv runtomkring oss. Men JAG trivs inte – kanske skulle jag inte trivas ngn annanstans heller eftersom harmoni och lycka o allt det där sitter inuti oss. Men just det att jag inte har mina närmsta vänner nära. Jag har verkligen försökt att anpassa mig och jag har försökt att “ragga” vänner – men något som jag märkte när jag flyttade hit var att det liksom inte går på samma sätt som i en större stad. Folk har redan sitt – inte som det var i Stockholm där folk är öppna och sociala på ett annat sätt. När jag bodde i Sthlm och träffade en person som man liksom “klickade” med – ja, då bytte man nummer med varandra och sen tog man en fika nästa vecka och sen hade man en ny vän. Det har hänt att jag hittat trevliga personer och kommit med förslag att ses och hitta på ngt här i Mora – vad händer? De tittar på mig som om jag vore från en annan planet… Orkar man fortsätta “ragga” vänner då? Nej, jag tror inte det… Men jag har ju självklart hittat många nya vänner genom mina intressen och så vidare – men just dessa vänner som är i min egen ålder och har barn i Mayas ålder – Er saknar jag som FAN! Och där ligger den största frustrationen – att kunna åka hem till MIN vän för att dricka kaffe medan våra barn leker och bara kunna vara mig själv. DET saknar jag… Det gör ont i mitt hjärta när Maya vill åka och leka med någon och jag känner att jag inte vet vem vi kan åka till som jag känner som har barn – men visst, hon är snart så stor så hon skaffar egna kompisar via dagis osv som hon vill åka hem till; men just de gånger det senaste året när hon sagt att hon vill “åka till någon o leka” – är inte J hemma; ja, då har det funnits en enda person att ringa – Tack Ellan för att ni finns och vill leka med oss! Annars är det ju J som har koll på det där och har massa kompisar som har barn i Mayas ålder. Så, ja, vissa dagar känns det extra tungt att bo så långt i från sina vänner…