Mina tankar snurrar i huruvida mitt liv skulle sett annorlunda ut om jag följt min egen väg från början. När intuitionen sa en sak och människor runtomkring mig sa en annan…
Jag stressade sönder mig första gången 2001. Då var jag 23 år. Jobbade som en galning. Skulle minsann bevisa för alla att jag är bra och duktig – vem har tackat mig för det idag?! Ingen.
23 år och utbränd. Ja, men då borde resten av mitt liv bli perfekt nu när jag vet min stresskapacitet och vart gränsen går… Nähä då. För jag är den där som kan och ensam är stark. Jag går all in så det räcker och blir över. Jag är säkert fenomenal på mitt arbete tills jag börjar gå på reservaggregatet. Och när jag känner att jag egentligen inte orkar med mitt vardagsliv eftersom jag lagt all energi på mitt arbete så kan jag ju inte be om hjälp; alla andra fixar ju sina liv med både heltidsjobb, två-tre ungar, köra barn på olika aktiviteter, träna själv på gymmet flera gånger i veckan, packa iväg familjen för skidåkning, skoterutflykter och skridskoåkning på helgerna. Och bara inte tal om hur vi ska fixa trädgården första soldagen på våren, fixa grillparty, ut och jogga, gå PW och fortfarande gå på gymmet. God help me typ… Så jag kan ju inte hålla på och gnälla att jag är trött och säga att “jag orkar inte”. Då blir man lat och omotiverad i andras ögon. Och det vill jag ju inte bli. Speciellt inte när det visar sig att jag tydligen måste visa hur duktig jag är istället för att inse att jag är perfekt precis som jag är. Som sagt; det är lättare sagt än gjort att leva som man lär ….
Jag har bitit ihop. Jag har jobbat. Jag har pluggat. Jag har pluggat och jobbat samtidigt. Lagt ner min själ i mitt arbete. Varit överambitiös; “absolut! Det fixar jag!” sagt med ett stort leende på läpparna. Allt för att visa “framfötterna” – för det är bra för framtida referenser och karriär!!
Hade jag vetat summan av kardemumman där och då så hade jag börjat säga nej tidigare. Idag kan jag tycka det är mer självsäkert och bättre “visa framfötterna” genom att sätta gränser. Det finns ingen som kommer tacka dig i slutändan ändå.
Jag funderar fram och tillbaka; ska jag skriva om detta eller ska jag inte? Det känns bittert att skriva om “negativa” ämnen. Men samtidigt är detta min verklighet just nu. Och mitt liv behöver en radikal förändring.
Det är tydligen mer viktigt än någonsin att följa mitt hjärta och min magkänsla. Mer viktigt än tidigare att lyssna på kroppen. Jag vill så mycket. Men det hjälper inte alla gånger. Och är jag envis och gör det jag vill iaf så blir det krasch i typ två dagar. Så frustrerande för lilla mig som har massa idéer och kreativitet boende i mig. Min energi kapacitet kanske ligger på en sisådär 30-40%. Idag behöver jag vila minst 1-2 ggr per dag. Ibland upp till 4 ggr!! Det är så konstigt så konstigt. Och jag tänker inte skämmas över det längre. Jag tänker inte ta åt mig om vad andra tycker och anser – de har inte varit där själva.
Jag måste inse att min kropp är sjuk fastän jag själv ser mig som “sliten och trött”. Jag har lärt mig av de senaste dagarnas googlande att utbränd och sönderstressad är ngt helt annat än att drabbas av utmattningssyndrom; ett sk sjukdomstillstånd som inte går att bota med medicin skulle jag själv vilja uttrycka det som. Det tar tid att bli återställd igen och de flesta blir kanske aldrig helt återställda. Det är skrämmande att inte veta hur länge jag ska vara så trött; ena dagen orka andra dagen vila hela dagen. Jag tror jag är lite chockad över läkarbesöket och det känns deppigt och konstigt.
Jag tänker inte älta och hålla på här på bloggen om mitt “tillstånd” utan försöka jobba vidare med hjälp av all den kunskap och de redskap jag har för att “laga sig själv”.
Men, jag ber dig som läser detta att ta en titt på ditt egna liv om du emellanåt känner dig mer trött än vanligt. Tänk om, prioritera, följ din egen vilja.
That’s all. Over and out …
