Då var det fredag igen då. Den här veckan har ju gått extra fort eftersom det var röd dag i måndags o sen har det varit fullt upp med födelsedagsfika o sånt för Maya. Och i morgon blir det kalas – flickkalas! – ja, det är ju bara flickor som får komma har Maya bestämt. Men då får det bli så – hon är tillräckligt stor för att ta sina egna beslut. Jag kan ju inte tvinga henne att bjuda pojkar om hon själv inte vill. Däremot har vi försökt att lirka, det är ju som sagt väldigt vanligt att hon får sina impulsiva idéer som snabbt går över. Men inte den här gången minsann. Tillslut kände jag nästan att “nu får jag sluta lirka o fråga – hon kanske får dåligt samvete o känner sig tvingad till att bjuda dem” och det är ju det sista jag vill. Men som hon sa sist vi frågade så var svaret: “Men pojkarna har ju ingen klänning o då kan de ju inte komma på flickkalas” – ja, vad säger man!? Jag stoppar liksom där. Hon vet vad hon vill helt enkelt och jag tycker det är viktigt att barn får känna att de får välja själva. När jag var liten så var det alltid “men ska du inte bjuda den och den oxå? du fick ju komma på deras kalas och om du inte bjuder henne eller honom så kanske inte du får komma på deras kalas?” osv. Men det där lär de sig väl med tiden: Att de man bjuder, bjuder säkert tillbaka och de man inte bjuder kanske inte bjuder dig nästa gång – “What goes around, comes around” …. Men för den sakens skull så ser jag ingen anledning till att “hota” barnet och säga att “då kanske inte du får gå på hans eller hennes kalas!!” Ja, inte vet jag – tänker jag fel? Jag har min syn på hur jag lär mitt barn att leva – ni andra kanske tänker på ett annat sätt. Men alla är vi olika….
I somras läste jag en sommarkurs; kreativt skrivande, som jag kanske nämnt tidigare. Jag kom o tänka på en av uppgifterna som vi gjorde; “skriv om ett barndomsminne – ljug MINST tre gånger“.
Här äi r mitt resultat av det för er som har tråkigt o vill vila ögonen på ngt lättsamt:
Ett barndomsminne
Jag kommer aldrig att glömma somrarna på landet. Jag minns vår hemliga klubb som jag, Emma och Fia hade. Vi var 9 år den här sommaren. För att vara med i vår klubb fick man lov att göra speciella saker som vi utsåg för de andra som ville vara med. Jag minns speciellt när vi hade sagt till Jan att han skulle gömma bondens yxa under den enormt stora vedhögen. Vi ville ju inte att Jan skulle vara med i vår klubb – han såg så mesig ut med sina stora runda glasögon med glas tjocka som förstoringsglas. Det såg ut som hans ögon skulle trilla ur närsomhelst. Vi trodde ju aldrig att han skulle göra som vi hade sagt eftersom han var så plikttrogen och aldrig gjorde några hyss.
Dagarna gick. Jag, Emma och Fia skämtade och sa: “Tänk om Jan verkligen skulle göra som vi sa, vad gör vi då?”. Emma tyckte att i så fall kunde vi hitta på att han måste göra något mer för att vi skulle vara säkra på att han skulle passa i vår klubb. Och vad elakt det skulle vara för bonden! Han skulle ju inte hitta sin yxa fören efter vintern när veden tagit slut.
Senare samma vecka, jag vill minnas att det var kvällen före midsommar, ser vi hur Jan kommer springandes över bondens åker. Vi andra satt uppe i vår trädkoja. Efter Jan kommer bonden och jagar Jan med hagelbössan i högsta hugg; “Får jag se dig här en gång till så ska du få se på annat!” skrek bonden samtidigt som han sköt två varningsskott upp i luften. Sen vände han och gick hem igen. Vi såg hur Jan fortsatte att springa för att sedan sätta sig vid den stora eken en bit bort. Han tog av sig sina glasögon och vi kunde se att han var ledsen och rädd och torkade bort sina tårar. Vi sa inte ett ord till varandra där uppe i kojan. Jag tror att vi alla skämdes en aning. Men ingen av oss gick ner för att prata med Jan. Vi lät honom sitta där, ensam och ledsen.
Dagarna gick. Ingen av oss hade sett eller pratat med Jan sen den kvällen vi såg honom bli jagad av bonden. Men en dag när vi satt nere vid bryggan kom Jan ner för att bada. Han sa bara “hej”, vilket inte var likt honom. Han brukade alltid stanna till och prata om massa oviktiga och tråkiga saker. Han gjorde allt för att få vara med oss. Men den här gången gick han bara rakt förbi oss och hoppade i sjön för att bada.
När han badat en stund tog han sin handduk och kom fram till oss. Han såg förändrad ut. Han var nästan lite söt utan sina stora glasögon som han inte hunnit sätta på sig igen efter sin simtur i sjön. “Jag vill inte vara med i er klubb. Ni kan väl hitta någon annan som vill göra hyss åt er istället – ni verkar ju vara för fega för att göra något själva” sa han. Sen gick han. Han sa ingenting om vare sig yxan eller bonden. Jag vet inte vad Emma och Fia tänkte, men jag kände mig så elak och liten som en myra. Hur kunde vi vara så taskiga mot Jan? Han ville så gärna vara kompis med oss och vi bara drev med honom. Om bonden hade jagat mig hade jag blivit skräckslagen och sprungit hem till mamma för att gråta. Jan, som jag trodde var en mesig tönt, var så mycket mer modig än mig, Emma och Fia tillsammans. Jan blev visserligen rädd men torkade tårarna, reste sig upp och gick hem utan att berätta för någon om det som inträffat. Jag vet fortfarande inte idag om Jan hann gömma bondens yxa eller inte. Men vår hemliga klubb blev aldrig sig lik igen efter den sommaren. Vi pratade inte om hur elaka vi hade varit men det var som en tyst överenskommelse mellan oss tre; aldrig mer skulle vi vara så elaka mot någon som ville vara kompis med oss och vara med i vår hemliga klubb.
Sara Rosenberg 2008
