En lång natt på akuten

och en dag på barnavdelningen i Falun… Ja, för det första så vill jag bara säga att jag är otroligt tacksam för bra sjukvård när det gäller akut sjuka barn och jag är så obeskrivligt glad över att det verkade värre än det i slutändan var.

Maya vaknar o gnäller vid halv elva – jag hade redan gått o lagt mig. Tog upp henne för att kissa då jag antog att det var det hon behövde. Lägger henne igen o efter ngn minut börjar hon skrika att hon har ont i magen – jag gör allt som jag brukar göra eftersom jag visste att hon inte hade bajsat ngt på eftermiddagen. Men hon skulle inte på toa, och hon ville inte kräkas, jag fick inte röra hennes mage o när jag gjorde det iaf så skrek hon. Jag fick inte heller dra upp knänan mot magen eller massera. Eftersom det inte gick över ringde jag syrran – hon hörde hur maya lät o eftersom jag inte fick röra magen så tyckte hon att det inte lät så bra – åkte upp på akuten i Mora. Efter ett tag började hon kräkas *fan, vinterkräksjuka tänkte jag då o fick dåligt samvete för att jag dragit upp smittan dit o ville bara snabbt som f-n hem till mina vitpepparkorn*
De testade även ngt som de sa var som lavemang – men hon prutta bara av det, kom inget annat. Hon somnade – skönt tänkte jag. Men sen sätter hon sig upp o skriker o tar sig för magen – kräks igen. Då ville de att vi skulle åka ner till Falun – kändes inte alls bra. De trodde om det kunde vara tarmvred eller att tunntarmen kommit in mot tjocktarmen eller nåt. Och alla skräckhistorier som jag läst om barn som föds med gastroschish och som bara blivit nga år så satte ju hjärnspökena igång ordentligt kan jag ju säga “jaha, ska det sluta så här nu? bara för att allt har gått så bra tidigare och att hon aldrig haft nga problem” Med andra ord så hann jag tänka tanken på att komma hem utan min skrutta tills jag kände att nä, tänk positivt nu Sara – i morgon är nu hemma igen o mår bra!

När vi kom till Falun – kl 02 – hade hon sovit hela vägen ner – jag satt o kollade så att hon fortfarande andades var tredje minut hela vägen ner *nej, jag är inte alls nojjig* – och mådde bra, kunde gå själv o allt. Perfekt! De gjorde massa undersökningar, hon fick leta blåa streck (blodådror) på händer o armar och sätta trollsalva (emla) på händerna o armvecken. De fixade ett rum åt oss på barnavdelningen – då var klockan ca 04 och jag var så trött så trött – Halv fem kräktes hon igen o sen var det dags en timme senare – blev inte mkt sömn för mig… hon fick testa att äta o dricka lite på morgonen – en tugga smörgås o lite dricka sen var det till att ligga o hålla sig för magen o sen kom allt upp igen – inte bra tyckte sjuksyster. De tyckte oxå det var konstigt att hon inte bajsade om det var magsjuka – då kom de med ett rikigt lavemang o sa att det de givit oss i mora inte var bra – säg nej nästa gång. De körde upp en lååång slang långt i tarmen o tryckte i massa lavemangvatten – sen var hon bajjnödig o det kom ut massa!! Då drog jag en djup suck – tack! Sen åt hon tre pannkakor o lekte som om ingenting hade hänt!! Ja, vad säger man, barn är väl för underbara!! Hon var så duktig o sa efter ett tag: Jag är inte blyg för doktorn längre (för det sa hon att hon var när vi åkte in) och alla prover o allt annat de har grejjat med så har hon varit coollugn…

Maya fick välja Pippi rummet eller Emil rummet på barnakuten – det blev Pippi 🙂

ligga o kolla Tv i sängen halva dagen var ganska mysigt faktiskt tyckte Maya… På morgonen ville hon hem, men när det kom massa folk o servade henne med både leksaker, pennor, papper, frukost, lunch osv så kände hon sig som en prinsessa på slutet o ville inte rikigt åka hem….