Alltså, seriöst, vad är det för fel på mig!? Nu har jag skyllt på PMS i över en vecka – jag är bitter, vill bara äta pizza, glass, blåbärspaj o allt annat med socker o fett i, sen vill jag bara vara ensam och kolla film (helst någon som man kan gråta till, eller så ser jag till att jag hittar ngt att gråta över…) och så sitter jag här och tycker synd om mig själv typ. Endera är det PMS som helt plötsligt bestämt sig för att sitta i extra mycket den här gången, eller så har jag fått någon slags livskris eller nåt, eller så klarar jag inte av att vara ledig helt enkelt, eller så tar det bara väldigt lång tid att komma till ro för att kunna njuta av min ledighet…hmm, ja, jag vet inte, men jag lyssnar på både min kropp och mitt inre, så jag äter om jag är sugen och kollar film tills jag somnar om det är det som jag behöver just nu… Borde kanske åka på nåt sånt där retreat på nåt nunnekloster eller nåt och bara sitta i tysntad och meditera, då kanske jag skulle hitta lugnet lite lättare….
Men en sak har jag känt, och det är jag har varit sååå duktig på att gömma mina känslor bakom plugg och jobb – hade besök av en barndomsvän i lördags och då kom vi in på att prata om tragiska händelser och hur svårt det är att kunna förstå ngt som man själv inte har varit med om och då nämnde jag hur jag upplevde just det när Pia tog livet av sig och hur svårt det var att prata med andra som inte hade varit med om ngt liknande – tårarna kommer liksom automatiskt bara jag nämner henne. Häromkvällen tittade jag på "Sex and the City" filmen och jag vet inte, men jag gråtar jättemycket när jag ser den – fastän det är en komedi, men mitt i allt bölande så kommer jag ihåg att Pia älskade Sex and the City, det var ett av hennes favoritprogram och jag vet att jag tänkte att jag såg den även för henne när jag gick på bio och jag vet att jag tyckte att det var så sorgligt att hon inte kunde ha levt när filmen kom för jag vet att hon hade älskat den – så förmodligen är det därför som jag blir ledsen och då brukar jag tänka att hon kanske sitter här bredvid mig och tittar och då blir jag bara ännu mer ledsen… Ja, ni fattar….
Så, igår kollade jag in på en annan blogg som jag brukar läsa ibland (http://zalinakarlsson.blogg.se/) och hon tipsade om ngn bra romantisk snyft film som jag aldrig hört talas om – hur jag nu kunnat missa den eftersom det var en av mina favvoskådisar Mandy Moore – så jag googlade lite om den och det stod att den ska vara så bra o håller inte ett öga tort – perfekt för mig med andra ord, så nu sitter jag här i min ensamhet o ska kolla på "A walk to remember"….
Har precis svullat i mig en sån där god sandwich-glass. Jag o Maya köpte av glassbilen förra veckan.. *mums*…
I hopp om att känna mig lite gladare så målade jag naglarna knallrosa, men det såg ju inte alls bra ut. Helt fel färg – fel färg på mina naglar gör att jag ser ut som en gammal tant eller nåt, fingrarna ser väldigt små ut, bleka och knubbiga… mmm just precis vad jag behövde …
Nä, nog om bitterhet…
Packade iaf en pick-nic väska till stranden idag och låg där i tre timmar med Maya o syrran…
Så underbart att kunna vara helt ensamma och slippa trängas med andra barn och vuxna och springa runt och visa fläsket i bikini…
Maya gillar inte att det är ljust på kvällarna – hon har svårt att sova (som säkert många andra) Men hon har löst det problemet:
Fick denna sov-ögon-bindel när jag flög till Thailand för snart tio år sen – hon somnar snabbt!! Så ett tips till er andra som har barn eller själva har svårt att sova när det är ljust – men om ni låter era barn använda den, så kom ihåg att ta av den när de somnat så den inte virras runt halsen eller nåt annat knasigt…
I morgon ska jag iaf på ett spännande uppdrag – förhoppningsvis känns livet lättare efter det 🙂
kram och god natt – nu ska jag snyfta vidare…
