Andarnas helg

Jag har ingen större koll på att det är alla helgona helgen den här helgen. Förra året hade jag stenkoll på allt det där. Men det beror väl på att jag inte orkar bry mig – har huvudet fullt med annat och sen har jag varit småsjuk i tre veckor = ingen större ork


Så här seriös var jag förra året: köpte massor med godis. Maya ville att jag skulle vara häxa (och det var jag gärna då grannens ungar skrämt slag på mig nga år tidigare med en sån där hemsk “scream” mask. Ungen bara stod där med den hemskaste utstyrsel jag vet och sa inget. Döläskigt!! Så jag ville minsann skrämmas tillbaka!) Maya ville vara prinsessa. Min söta unge!

Och så här seriös var jag när det var dags för Halloweenfest förra året:



Ja, det va fan riktigt skoj att få klä ut sig! Det borde man göra lite oftare!

Jag har heller inte hunnit eller orkat tänka på att gå till ngn grav. Men det är inte så viktigt endå – jag tänder ljus nästan varje dag och tänker på mina kära som inte är i livet längre. Annars brukar jag tända ljus på farmor o farfars grav varje jul och varje alla helgonaafton eftersom de är begravda i mora. Min älskade vän Pia är begravd i Norrtälje och dit är jag inte så ofta – men hon har en egen plats i min lilla änglahörna här hemma:


 Jag och finaste Pia!! Saknar dig, älskar dig, min vän – Du finns för alltid i mitt hjärta och värmer och sprider glädje när jag känner mig ledsen. Ditt skratt ekar fortfarande i mina öron och det är jag otroligt tacksam för. Vår vänskap var väldigt speciell och det gör mycket ont i hjärtat och själen när man förlorar en sån kärleksfull person. Pia hade så mycket mer kärlek och glädje att ge. Mitt hopp är att livet inte är slut när man dör och att vi kommer att ses igen i partyhimlen! Då ska vi ta igen för all missad tid!! Eller Pia!? Nä nu börjar jag gråta så jag inte ser vad jag skriver – FAN, smärtan och saknade kommer nog aldrig försvinna men jag blir så ledsen när jag börjar tänka på allt som vi gjort tillsammans och allt som vi inte hann göra. Ibland tror jag fortfarande att om jag ropar riktigt högt och ber henne komma tillbaka så kanske hon gör det – man blir lite knäpp när nån dör det måste jag säga. En gång drömde jag att det bara var en dröm att hon hade dött och att hon fortfarande levde, men när jag varit vaken i några sekunder så försvann den glädjen eftersom det inte var sant… usch, nä, ta hand om varandra så mycket ni bara kan. Ingen person är den andra lik och det finns ingen som kan ersätta den som försvinner ifrån oss. Självklart saknar jag alla andra som inte finns i livet idag som morfar, mormor, farmor, farfar osv – men det känns tyngre i hjärtat när ens finaste vän tar livet av sig fyra dagar innan sin 25-årsdag. Det blir så omtumlande, det blir en besvikelse, man blir arg, ledsen, frustrerad, sorgsen, arg igen; tusen tankar och minst lika många känslor….

All kärlek till er. Många varma kramar från mig…