Hon drar ett djupt andetag ända ner ifrån magen och andas in; ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre. Hon håller andan lika länge som hon andats in och sen pustar hon ut ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre. Hon fick lära sig andingstekniken för snart tio år sedan när hon gick hos en terapuet och led av, vad hon då trodde var panikångest, men nu i efterhand kan hon mer kalla det för lite lätt oro. Vad panikångest var skulle hon få veta senare i livet när hon skulle vakna upp mitt i natten och ha en känsla av att hon på riktigt håller på att dö; man känner varken kroppens delar eller hjärtat som slår när man vaknar. Det är väl det som kallas REM-sömnen sägs det; när hjärnan är aktiv men inte kroppen. Om man då råkar vakna av ett litet ljud så kan det ta några sekunder för hjärnan och kroppen att samarbeta. Senare kom hon även över böcker om andlighet och där beskrivs känslan av att man lämnar kroppen. Det vill säga att själen åker ur kroppen eller är på väg in i kroppen efter en så kallad astralresa. Hon visste inte om hon skulle tycka att det kändes tryggare eller läskigare att veta att man inte är en utan två; att man består av en själ och en kropp där själen vill fly bort på natten och inte vara kvar inuti henne. Men, nåja, nu ligger hon här i sängen och stirrar ut i mörkret. Eller nej, det var ju inte riktigt sant. Klockan är kanske inte mer än 22 och sommarn har precis börjat. Det är ljust i sovrummet. Hon kan se klädhögen på golvet, garderobsdörren som inte blivit stängd och tavlan på väggen som får ett annat motiv i skymning än under dagsljus. Den ser ut som ett enda picassokladd på dagarna, men i detta ljus när rullgardinen är nerdragen och ljuset letar sig in utifrån så är hon helt säker på att det faktiskt föreställer en uggla.
Fastän hon räknat sin ångestdämpande andning så känner hon det fortfarande som att hon skulle vilja krypa ur sitt eget skinn, hon får inte luft, kan inte andas, blir strypt av sin egen ångest. Gå härifrån, jag orkar inte bekämpa dig nu. Låt mig va, tänker hon. Men det hjälper inte. Hon vet inte hur länge hon faktiskt lyckats hålla ångesten borta med hjälp av jobb. Men nu är hon ledig, eller ja, snart i alla fall. Hon har jobbat som ett djur för att få ihop pengar till att kunna vara ledig i två månader och bara kunna njuta av livet. Men nu är frågan om hon verkligen kommer att kunna njuta när det som hon så duktigt har gömt nu börjar bubbla fram till ytan…
Fortsättning följer …
