Om att vara kär och så där fantastiskt lycklig

Jag har alltid sagt att den dagen jag inte är kär i min sambo längre så kommer jag heller inte att fortsätta det förhållandet – självklart tycker jag, men jag har träffat på människor som diskuterar annorlunda och menar att först i början av ett förhållande är man nyförälskad sen blir det någon slags kärlek som sedan går över till att man “bara” älskar varandra men inte längre är sådär pirrigt kär – hur får man ett sånt förhållande att fungera undrar jag? Ska jag leva i hop med ngn så ska det inkludera allt! Jag menar, livet går väl ändå ut på att vara lycklig!? Men för den sakens skull går jag inte runt på små rosa moln varje dag och bara är kär – jag har PMS och andra dåliga dagar som alla andra kvinnor och övriga människor och blir allmänt less på karln som slänger strumpor och kalsonger på golvet och som inte ser att det behövs damsugas eller skuras på toaletten – sånna där dagar där man känner att man inte är direkt nykär – men däremellan har jag ofta dagar där jag känner att jag skulle kunna sätta mig fast på min sambo som en igel bara för att få lukta och känna hans värme för att jag känner mig så galet kär i honom. Om jag inte hade dessa underbara dagar så skulle jag inte heller känna mig lycklig och då skulle varken jag eller min familj må bra – om DU mår bra så mår folk runtomkring dig bra! Och den här helgen befinner sig väl hormonerna där de ska och jag känner mig galet nyförälskad i både livet och min snygga, sexiga, fantastiska pojkvän!! Det som är så bra med honom förutom att han “got the look” så är det att jag får vara mig själv till hundra procent och han älskar mig precis som jag är, jag får hänga och klänga på honom hur mkt jag vill när jag behöver det, han kramar och pussar mig VARJE dag ALLTID – vi pussas och kramas extremt mkt tror jag när jag tänker efter – fantastiskt eller hur!? och det liskom bara finns naturligt i luften …

Over and out …