Idag hittade jag en intressant läsning på Wendela via aftonbladet (du måste ha plus för att läsa det) http://www.aftonbladet.se/wendela/article13599281.ab Det stod om varför män blir dumpade – och Herre Min Gud Skaparen så skönt att veta att man inte är ensam om vissa saker ibland! Som att alla vi kvinnor tänker samma sak och dessa karlar verkar köra exakt samma race oxå … Det får en att undra om allt kämpande med att få karlarna dit man vill någonsin kommer att ge effekt!? Ja, nu ska vi ju inte dra alla över en och samma kant, men nog kan jag väl säga att det är ju inte för intet som det skrivs om kriser i förhållande och otrohetsaffärer när ungar har ploppats ut till världen, eller pga av ugnar som inte ploppar ut oxå för den delen …
Att bli mamma för mig var verkligen både fantastiskt och förjävligt. Den förjävliga biten stod förhållandet för. Och jag vet att jag inte är ensam. Och jag tror att det inte spelar ngn roll om man skaffar barn snabbt i ett förhålllande, mitt i stormförälskelsen, eller om det kommer tio år in i relationen – det blir precis lika mkt förändring i bådas liv. Vissa löser dilemmat med hjälp av familjeterapi, föräldrakurser och andra lösningar. Vissa klarar påfrestningen, andra gör det inte. Vissa skaffar barn nr 2 tätt efter barn nr 1 och hamnar i kris när mammaledighet nr 2 läggs på hyllan och det är dags att möta ett liv bredvid sin mammaroll. Jag har sett, hört och läst om detta sen jag själv fick barn. Så det är så här det ser ut.
Vissa kvinnor blir helt och hållet lugna och harmoniska av att bli mamma första gången – kanske har de en sambo som engagerar sig helt och fullt från det att gravidkrysset syns på kiss-stickan eller så är de kanske bara lyckligt lottade. Sen finns det sånna som mig; jag har mött flera stycken, som hamnar i ngn konstig bubbla där man mest känner sig felplacerad bland andra mammor och barn, inte fattar varför alla ska va så hysteriska över att man ska umgås och fika och prata blöjjor hela tiden, där man mest bara längtar efter sömn, sömn, sömn och åter sömn. Hur i all denna dimma orkar man tänka på att skaffa en till direkt efter?! Med andra ord – jag var helt jävla knäckt. Och det blir vissa. Idag önskar jag faktiskt att jag kunde vrida tillbaka och göra om allt; hela graviditeten och de första 3-4 åren – ja, min sk förlossningsdepp höll i sig lite längre än vanligt tror jag. MEN mitt i allt detta hände det massa jobbiga saker personligen oxå – så i efterhand när jag blickar tillbaka så har jag varit otroligt stark i all denna soppa; det som inte dödar gör en bara starkare sägs det juh …
Har ni sett den här filmen?
Detta är nog tyvärr inte bara en filmhistoria – det är såå vanligt idag – om man ska tro alla skriverier – att många förhållande inte klarar av påfrestningarna i att bli föräldrar.
Jag anser att A och O i förhållandet är KOMMUNIKATION från BÅDAS håll – LYSSNA; inte “tolka” det som sägs. Och att ge varandra utrymme och för bövelen SKAFFA BARNVAKT så ni får SOVA!! Hur ska ni annars orka vara både kära och föräldrar? Det är erat val om ni kommer att få det att funka eller inte – vissa kämpar, andra ger upp, andra inser att det inte är värt att kämpa när man kämpat i flera år; då har man iaf försökt. Det viktigaste är att alla mår bra och är lyckliga. Om det krävs att man bor ifrån varandra för att barnet ska få både en glad mamma och en glad pappa – ja, men låt så vara då. Barn anpassar sig – det viktiga är att inte sätta barnet i kläm – det är då det mår dåligt och krymper ihop.
Jag har hört många diskussioner genom åren oxå som har att göra med barn som vaknar på nätterna. Nu ammade inte jag speciellt mkt vilket gjorde att jag och min sambo kunde dela på nätterna när vår dotter var bebis. När jag var mammaledig och min sambo jobbade så kunde jag absolut tycka att det är rättvist om jag tar henne de nätter som hon möjligtvis krånglade lite extra (vilket inte hände så ofta) eftersom jag hade möjlighet att sova på dagen tillsammans med henne om jag var trött. Jag vet inte hur ni andra tänker och gör; jag har hört om folk som tar varannan natt, varannan gång under natten, varannan vecka och vissa sover i enskilt rum med barnet så den andre föräldern får sova ostört – ja det finns många varianter. HUR man än gör så lär ni ju komma ihåg – speciellt ni som nyss blivit föräldrar och som på ngt sätt tror att detta är en fas som håller i sig bara under mamma – eller pappaledigheten – STOPP! Där tror ni helt fel – vilken bubbla lever ni i!? Vänta bara tills barnet blir större – det kan komma lika mycket nattfaser när ett barn är 5 år eller när den är 12; återkommande mardrömmar eller barnet kanske är sjuk och har feber och behöver hjälp med alvedon och vatten – och vem av er är mammaledig då eller sover i ett enskilt rum med barnet för att den andre ska få sova ostört!? Sätt upp regler redan nu hur ni ska göra i framtiden när barnet blir sjuk osv – det finns inget värre än föräldrar som TJAFSAR om vem som ska vara hemma och VABBA – Hallå! Inget jobb i världen är viktigare än ditt barn! Här hemma kör vi varannan gång i den mån det är möjligt. Ett par vänner till mig kör beroende på vilken vecka det är; den ena har ansvar för jämn vecka och den andra om det är ojämn vecka – hitta er egen metod – but dare you if you argue about your sick child!
Ja, inte vet jag, kanske är det någon av er därute som behövde dessa ord idag – fingrarna gick av sig själv på tangentbordet så någon har säkert blivit hjälpt.
Kram och Kärlek
