Valentines day igår. Fortfarande ingen hemliga beundrare som skickade något mystiskt brev och blommor till mig… Hmm…
Jag kommer ihåg åren på gymnasiet när det börjades med att man kunde köpa en ros till ngn i skolan som delades ut på lektionerna på alla hjärtans dag. Varje år var jag lika exalterad och varje år blev jag lika besviken. Ingen ros på tre jävla år. Suck.
Första året på gymnasiet hade jag pojkvän *woop woop*. Till honom köpte jag tre stora röda rosor som jag åkte med till honom efter skolan. Hans kommentar: “varför köper du sånt här ogräs för!?”
Om det satt kvar i hjärnan på mig?! Jo då. En aning… En vecka senare gjorde han slut o lika bra va väl det… Not my kind of guy so to speak…
Jag älskar att överraska min käraste. Och det är en fördel om det uppskattas och ges tillbaka… Annars får d va. Jag tycker att det ska finnas både ett givande och ett tagande i det mesta. Jag begär inte att min partner ska köpa dyra presenter till mig bara så där utan anledning. Men om jag köper typ det största påskägget ever och fyller det med ett kilo godis, nya snygga boxershorts, nga trisslotter och en Slitz, så hade jag väl åtminstone kunna få ett litet påskägg med godis för mig själv av min lover?! But that didnt happen… Men hur skulle han kunna veta att jag brukar ge påskägg till den jag älskar?! Bara för att jag är uppvuxen med en söt mamma som både ger mig påskpresent, alla-hjärtans-dag present och ibland till o med nyårspresent …
MEN killen i fråga (om påskägget- inte ogräset) köpte den största tändsticksasken han kunde hitta när han skulle köpa öl o snus till sig själv på Statoil som en fin och romantisk gest då jag alltid köpte massa tändstickor på den tiden för att tända ljus (och kanske en cigarett då och då…) och han typ “lånade” dem och sen var de borta … Ja det var väl en kärleksförklaring det oxå 😉
That’s all. Over and out …
