Nu var det längesen jag var aktiv här. Det beror på att jag fortsatt min inre resa och inte haft tid eller lust att skriva. Jag börjar längta efter att jobba lite. Och det kommer jag att göra från september! Jag har vilat och lärt känna mina gränser i ungefär nio månader. Det har varit tufft, för jävligt och rent åt helvete många gånger. Men nu är jag på väg tillbaka; Min energi räcker längre än för ett halvår sedan. Jag tränar, lagar mat och läser – något som var helt omöjligt för mig tiden innan jag blev sjukskriven och de kommande månaderna efter det. Jag har lärt mig att lyssna på MIG istället för att göra allt som blir bäst för alla andra. Och det var nog det svåraste. Det är skönt att jag hittat min självkänsla lite mer; att veta att ingen annan behöver förstå mig och min resa och jag behöver inte lägga energi på andras självkännedom.
Jag har spenderat mer tid med mig själv än någon gång tidigare i mitt liv. Jag har yogat, joggat, styrketränat och mediterat. Och försökt att släppa taget. Släppa taget om kontrollen, hitta tillit och kärlek till livet. Om du är van att låta dina tankar styra över dina livsval så är det en konst att lära sig att låta hjärtat välja. Det krävs nya verktyg, en hel massa mod och en del energi. Jag är inte helt i mål med detta, men på god väg.
Jag väljer vilka människor jag vill umgås med; de som är likasinnade och som ger mer energi än vad de tar. Vänner jag kan känna mig trygg med; de som gillar mig för att jag är jag. Att sålla i sitt umgänge är inte alltid lätt, men ibland följer man inte alltid samma energibanor och då är det bättre att låta den relationen vila.
Mitt senaste år har inte bara handlat om att läka min kropp och min själ, utan även mitt emotionella hjärta som haft en ordentlig känsloresa. Om du följt min blogg så vet du att jag och pappan till min dotter bestämde oss för att separera förra året. Vi har haft ett förhållande i tio år som gått både upp och ner. Innan har jag haft några andra förhållande och nu när jag varit sårbar har allt bubblat upp till ytan hos mig; Alla de gånger som jag har blivit sviken och sårad av en pojkvän, men även de gånger som jag själv har svikit eller sårat. Jag har varit livrädd för kärleken. Rädd för att tillåta mitt hjärta att älska på djupet. Rädd för att visa min kärlek för någon jag tycker mycket om. Min självkänsla har varit totalt i botten, typ minus noll och lite till. När jag berättade och bad om råd till en god vän, så frågade hon; vad kan hända om du blir älskad? Mitt svar blev “Om jag blir älskad så blir jag bara rädd; tänk om allt bara är en bluff och sen kommer sanningen fram att jag inte alls är älskad…. “ Ja, då kanske ni förstår hur det ligger till med kärlekslivet … Jag har inte varit redo för ett förhållande den senaste tiden och det där med att älska sig själv innan du kan älska någon annan tror jag mer och mer på …
Namaste.
