Anledningen till mitt första intag av SSRI-preparat (som jag berättade om i gårdagens inlägg) var på grund av min höga stressnivå som tillslut gav mig extrema panikångestattacker flera gånger per dag och även på nätterna. Läkaren jag träffade då, såg på mig att jag absolut inte var deprimerad, vilket jag kan hålla med om. Jag kom helt enkelt till en gräns som var outhärdlig och det tar mycket, mycket energi att ha denna ångest på lut bakom alla hörn.
Jag tror att jag fick min första panikångest (“vanlig” ångest hade jag upplevt tidigare; en oroskänsla och klump i halsen utan egentlig orsak) när jag var 26 år. Mitt liv hade varit omtumlande de senaste två åren och paniken över att Nu dör jag!! kom till en början vid insomnandet på kvällen. Jag gjorde varken yoga, meditation eller tränade regelbundet på den tiden. Så när jag äntligen la mig för att sova, slappnade kroppen av så fort att det nästan blev som en chock. Tänk om jag vetat då, det jag vet nu? Tänk om jag lyssnat på min kropp då, som jag gör nu? Men vi kan inte ändra på val vi gjort tidigare. Vi kan bara lära oss av våra erfarenheter.
Just nu är jag på väg in i en helt ny fas i mitt liv. Igen. Nu när jag inte konstant kommer att må som en berg-o-dal-bana och tampas med biverkningar. Nu kommer jag att kunna ta hand om själva utmattningen. Och det ser jag framemot! Skillnaden från när jag blev sjukskriven är att jag idag har accepterat min situation. Ni som följt mig vet hur svårt det har varit för mig. Jag vet även vad jag behöver för att återhämta mig. Jag vet vad som fungerar för mig och i vilken omfattning jag ska balansers aktivitet och vila. Skillnaden på den Sara som kommer att formas nu och den Sara som var både före och under stämningshöjare, är att jag lärt mig så otroligt mycket om både stress och mig själv. Vem är jag när jag står med båda fötterna på jorden, andas lugnt och njuter av det jag gör- som jag själv har valt att göra, när jag sätter mina behov först och där jag känner mig nöjd och tillfreds till skillnad på att känna mig stressad, pressad, vara andra till lags och hela tiden visa mig duktig? Vem är jag då?
Tanken på att få må bra och samtidigt mysa med lurvisarna, promenera i solen, meditera i stillhet, utöva skön yoga, mysa ner mig i soffan under en filt och titta på film, kramas, pussas, utan att ha ett huvud fyllt av stress, press, rädslor, nojighet och katastroftänkade känns så otroligt befriande.
Jag kan istället lägga energi på att lära mig kommunicera ännu bättre med min kropp och själ.
Jag hittade ett vackert citat idag som jag tycker att vi kan ta till oss:
That’s all. Over and out….