Jag får sån jävla ångest. Så förbannat mycket tankar och känslor som äter upp mig inifrån.
En människa som lider av Bipolär sjukdom och har varit i en manisk fas åker alltid ner i en depression efteråt. Alltid. Det går inte att komma ifrån. Det är denna episod jag farat för de senaste veckorna när jag farit runt som en duracell kanin här hemma.
När du befinner dig i en manisk fas saknar du ofta gränser. Det gör att man lätt pratar eller gör innan man tänker, vilket ofta ger en skuldkänslor efteråt. Speciellt om man råkat såra någon på vägen.
Den här omgången tror jag att det enda dåliga samvete jag har, är att jag varit lättretlig och låtit sur och irriterad på min familj utan någon som helst orsak. Men vi har pratat om det tillsammans och jag har delat med mig av den information som jag fått utav min läkare om de olika episoderna som består av Hypomani, Mani och Depression. Däremellan är man frisk.
Många kanske tänker att jo, men det är ju så här du alltid varit; upp och ner som en jojo. Och ja, visst är det så. Men jag måste få processa och landa i att mitt jag till viss del är skapt av en sjukdom.
Jag har många, många gånger varit självdestruktiv. Jag har gjort helt tvärtom mot vad magkänslan sagt och så har allt slutat med ångest eller total förnekelse och förträngning.
Det är ingen idé att älta. Inget går att göra ogjort även om jag många gånger önskat att det skulle vara en möjlighet.
Igår började jag känna mig låg. Idag känner jag att dippen är nära. Och jag hatar den där ångesten nåt så in i helskotta. Fan och jävlar och skit. Den där krypande, listiga jäveln som pytsar ut små, små doser kontinuerligt tills jag vill krypa ur mitt eget skinn. Själen som skriker efter att få bli fri men istället blir som fångad i en mörk vrå. Fy fan vad less jag är på den där ohyran!!
Så nu ligger jag här och vet varken ut eller in eller vart jag ska ta vägen. Bara vänta in och vänta ut.
Jag vill ju bara vara jag. Den där glada Sara som vill alla väl. Som älskar livet. Som är nyfiken och fascineras av universum och hur allt hänger samman. Som tycker om sig själv. Hon som kämpat hårt med allt som känts svårt och omöjligt.
Jag vill aldrig, aldrig mer vara deprimerad. Jag vill aldrig mer vältra mig i ångest. Jag vill bara vara den Sara som är Jag. Är det för mycket begärt?
…
Hej, jag heter Camilla, 48 år gammal o jag lider själv av depression, ångest o personlighetsstörning.Jag medicinerar mot depressionen så jag har inte varit nere i någon jättedjup svacka på länge men jag har känt ångest o splittring.Detta jag lider av säger läkarna beror på min uppväxt som varit rätt traumatisk, med våld o övergrepp.
Jag lever idag ett ganska lugnt liv med katter och pojkvän. Jag går i terapi som nyss är påbörjad hos en terapeut som är utbildad och går på högkostnadskortet.
Jag har sjukersättning tills vidare och jag hoppas kunna börja arbeta igen.
Jag är och har hela tiden varit andligt intresserad men samtidigt velat stå med båda fötterna på jorden, kanske för att jag är stjärntecknet oxe.Jag är väldigt tacksam och hoppas att det värsta är över för min del.Det har varit en kamp på liv o död. 9 års terapi och massor av ångest, känslor o tankar hit o
dit.
Jag har under halva mitt liv levet i ett svart hål, totalt mörker o nu äntligen börjar jag se ljuset, finna mig själv, känna o uppleva nuet, älska mig själv och andra, vila när jag behöver det men jag är fortfarande rädd för den där ohyggliga smärtan som förlamar både min kropp o själ. Som gör mig oförmögen att tänka klart.Den som jag vaknar varje morgon o hoppas ska ha försvunnit o vips så är den borta.Flera dagar kan passera utan att jag känner den.
Du skriver att du vill vara den Sara som du är o jag förstår dig. Jag vill vara Camilla. Den Camilla, jag är född att vara.Stark men ändå förvissad om den skörhet jag bär med mig.Som jag försöker vända till min fördel. Att jag kanske känner o upplever saker starkare än andra människor, att jag kan gå in i kreativa perioder då inget annat existerar utom det jag gör i just den stunden och att jag ibland måste bara vara. Utan krav o förpliktelser. Acceptans o självkännedom.
Jag skäms inte över att jag under stora delar av mitt liv mått så dåligt att jag inte kunnat göra något annat en att ligga i sängen o tänka på hur jag ska göra slut på alltihopa. Jag skäms inte för att jag hatar sommaren för då är alla så glada o pigga utom jag som ibland bara ligger i sängen.Kravet att vara så pigg, glad o alltid vara gång, jag hatar det.Jag är lat ibland på gränsen till bekväm. Jag kan bli jättearg ibland på saker jag läser om, hör eller ser.Och jag älskar inte alla människor. Kanske borde jag det men jag gör det inte.Jag kan ha förståelse för de flesta människors agerande och sätt att vara men inte allas.
Det finns människor som gör fruktansvärda saker mot andra människor och djur.Eget ansvar faller in där.Som vuxen person har man eget ansvar oavsett hur hemsk ens barndom varit.
Det är en svår fråga eftersom jag sett så mycket självskadebeteenden. Folk som vänt ilskan och frustrationen mot sig själva.Har även gjort så själv.
Jag har varit och är lyckligt lottad som har fått gå i terapi i så många år och även träffat andra människor som hjälpt mig men inom mig finns fortfarande det där fröet av raseri som min pappa placerade i mig när han drog ut mig där jag gömt mig under sängen när jag var fyra år och han sa att han skulle slå ihjäl mig. Men jag försöker vända det till något positivt. En drivkraft, en urkraft som min pojkvän säger.
Genom åren har dock fröet haft mindre o mindre inverkan på mig.Jag kan tygla kraften utan att den blir farlig för mig själv eller någon annan och så småningom hoppas jag att fröet ska bli ett frö av kärlek, ett frö av kärlek till de människor som jag faktiskt älskar.
Ödmjukhet inför livet och alla dess skiftningar.Alla är vi ute på en resa, livets resa. Och alla vägar bär till Rom, som en astrolog sa till mig när jag var 17 år.Beroende på vart vi startar ifrån kommer resan se annorlunda ut.Vad vi människor måste förstå, tror jag är att vi alla är del av en och samma kropp som Jesus säger när man tar nattvarden.Vad vi gör mot någon annan gör vi också mot oss själva.Jag är inte strikt kristen, utan jag tror att alla religioner är grunden är en o samma.Andlighet i första hand.Inga korståg o strider mellan oliksinnade.Med våld kan man döda terrorrister. Med kärlek o upplysning kan man döda terrorism. Kärlek, ödmjukhet inför livet och dess skiftningar.Den enda sanning vi egentligen vet är att allting förändras på både gott och ont.Uppskatta det man har idag för det kanske inte finns imorgon.