Det är inte förrän man börjat ta sig upp efter ett fall som man inser hur långt ner i djupaste hålan man egentligen befunnit sig. 2013 är ett år av ångest, ovisshet och tårar. Min familj har fått känna på livets hårda skola.
För att göra en lång historia kort så valde jag och min sambo att separera i mitten på mars. Ett beslut som vi pratat om till och från en längre tid, men egentligen inte ville genomföra. Men nu blev det så. I samma veva fick mammas sambo en elak tumör och vår dotter började få konstiga ryckningar i ansiktet på kvällen när hon ska sova. Vi tänker stress och ångest. En tumör och en separation är en tuff match för en tjej som snart skulle till att fylla 8 år.
Mammas sambo blir lite bättre men sedan sämre av olika anledningar. I somras tillbringade han ungefär 6 veckor på sjukhuset. Han var så pass sjuk att vi inte ens visste om han skulle överleva. Fyra av dessa veckor var min semester. Rädslan när mamma ringde och andan som jag höll innan jag hörde hennes röst och hur den lät; glad (som vanligt) eller rädd och ledsen, var hemsk. All ovisshet. Alla rädsor. All sorg. “Han får bara inte dö!” var en tanke som jag tänkte många gånger.
Mitt i allt får min morfar en hjärtinfarkt men överlever med info om att han nog inte klarar en till infarkt, då hans hjärta är trött och svagt. Som om inte min älskade mamma hade tillräckligt att tänka på? och vi andra? Jag tänkte “nej, inte nu – det får inte plats, jag kan inte ta in detta”. I samma veva började vår dotters ryckningar komma tillbaka och de blev värre med både talbortfall, en käke som skakade samtidigt som hon dreglade och tappade känseln i armen och handen. Efter många sjukhusbesök på olika avdelningar och undersökningar har man kunnat konstatera att hon har ngt som kallas för “ofarlig barnepilepsi” – en epilepsi som växer bort och hon kommer nu äta medicin tills hon blir tonåring.
Morfar överlevde en till infarkt men fick sen vätska i nästan hela kroppen och somnade tillslut in; med snusdosan i handen <3 Självklart var detta natten innan jag skulle hälsa på honom. Jag är tacksam att jag hann fika och prata med honom en vecka innan när jag hälsade på honom på sjukhuset. Samma kväll fick jag lov att åka in på akuten med min dotter som helt plötsligt fått ont i magen och börjat spy samtidigt som hon kved av smärta.
Eftersom vår dotter föddes med tarmarna utanför buken och detta kan medföra komplikationer med magen så tar jag det inte som en vanlig magsjuka. Vi fick tillbringa tre dygn på sjukan innan läkarna konstaterade att det var förstoppning.
Efter den helgen började jag bli yr. Det var droppen och jag bröt ihop på jobbet veckan efter.
En vecka senare ringer min syster som är läkare och säger att vår pappa är väldigt sjuk och hans fru fanns inte hemma för att köra upp honom till sjukhuset. Mr Pappa Envis tyckte väl inte att det var så allvarligt. Men tro mig, det såg riktigt illa ut och halvvägs till akuten trodde jag att jag inte ens skulle hinna upp med honom innan han skulle dö i bilen. Han hade frossa och feber, mådde illa och svårt att andas och hade inte kunnat äta, bara dricka lite juice. Min syster berättade att det tagit tio minuter från det att hon ringde tills jag kom till akuten. Det kändes som en timme! Nästa dag var det som att inget hade hänt. Han sa att han mådde helt som vanligt igen. Det visade sig att det var en rejäl matförgiftning och att ungefär 18 st av 25 konferens gäster haft samma symtom samma dag efter deras konferens ngn dag innan.
Gissa om vi i vår familj började känna oss som “hypokondriker” som hittade på massa dramatiska händelser!?
Igår kväll var jag trött. Hade precis borstat tänderna och tvättat ansiktet vid halv nio och skulle lägga mig. Då ringer mamma. Min syster hade fått kramper av ngt slag, trillat i hallen och slagit huvudet i tröskeln och tappat medvetandet. Detta var bara några sekunder innan pappa skulle gå därifrån – han hade varit och hjälpt henne att borra och sätta upp lite nytt som hon hade handlat på IKEA i helgen. Ambulansen kom och hämtade henne och jag kände bara att “NÄÄ, vad är det som händer!?!?” Tårarna rann medan jag körde upp till sjukhuset och det enda jag tänkte var att “Hon får inte dö!!” Hon har ju aldrig krampat eller svimmat någon annan gång. Vilken tur att pappa var där!
Så idag är jag TACKSAM!
Alla mår efter omständigheterna bra idag. Mammas sambo har till och med börjat jobba heltid! He´s a fighter! Och alla andra i min familj också.
Inte nog med att livet varit omtumlande så gick jag från sönderstressad studerande till egen företagare och allt nytt som det innebär i januari förra året. Jag är idag sjukskriven pga utmattning. Den senaste läkaren jag träffade sa att han nästan blev deprimerad bara av att läsa min senaste journal … Jo, jag kan nog förstå honom när jag ser tillbaka på mitt 2013. Vissa är inte ens med om sådan här dramatik ens under en hel livstid har jag hört…
Ok, That´s all. Over and out.
