Som ni redan vet har jag haft ångest till och från i mitt liv; panikångest, emotionell ångest och jag-vill-helst-krypa-ur-mitt-eget-skinn-ångest. Det finns olika nivåer av ångest. Den kan vara lätt att hantera när hjärnan hinner bli medveten om att “nu hittar vi bara på att saker är skrämmande”. Man kan ha en låg dag där livet inte känns superskoj och man helst skulle vilja ligga kvar i sängen för man är trött, vill sova och bara strunta i allt. Sen finns det panikångest där hjärnan inte alls hinner med och det verkligen känns som att “NU dör jag!” och det finns ångest där det känns som att om jag går utanför dörren idag så kommer jag att gå sönder; dagar där det sitter en stor klump i bröstet och det känns som man bara vill gråta, krypa ihop till en liten boll och bara sova utan att behöva känna något.
Jag har lärt mig att min ångest kommer när jag blir för trött eller haft mycket stress. Ibland får jag migrän. Ibland ångest.
För 20 år sedan var det inte lika vanligt med ångest som idag i den bemärkelse att man inte pratade så högt om det. Ångest fanns såklart, men man ville ju inte frivilligt anse sig som ett nut case.
Jag vet att jag inte är ensam om att ha haft känslan av att jag klarar inte av att gå till jobbet idag för jag har sån ångest. Vad gör man? Jo man ringer och sjukanmäler sig och säger att man har feber, harklar och kraxar och försöker låta sjuk eller skyller på migrän. Känner du igen dig?
Idag – efter många år av accepterande – kan jag stå för att jag har ångest. Jag kan tala om för jobbet att idag är ingen bra dag; jag pallar inte. Jag kan stå för det om jag bokat en lunch med en vän eller ska på något större event; Jag fixar inte att ses idag. Jag har sån vidrig ångest så jag behöver vila. Och vet ni? Folk förstår! “Usch, vad jobbigt. Lägg dig och vila så ses vi en annan dag” Det är så befriande att slippa hitta på ursäkter som huvudvärk eller “jag tror jag blivit magsjuk så jag kan inte ses idag” Befrielsen i att våga stå i sin ångest och acceptera detta är bland annat att man slipper slå på ännu mera ångest i form av att man inte vågat vara helt ärlig och inte vågar stå för den man egentligen är.
Du får bättre självförtroende när du accepterar och vågar vara den du är. Så våga vara sårbar. Våga dela din ångest. Våga stå i det som är du. Du är värdefull precis som du är. Glöm inte det.
Namaste
Sara
