För 2 år sedan strax efter jul hamnade jag i en gråtorgie rent ut sagt. Jag satt ca 5 kvällar i sträck och åt godis och kollade på filmer som man gråter till. Jag hade så mkt tårar som ville komma ut som jag inte haft tid att ta itu med. Min sambo var en aning förvirrad och undrade vad det var för fel på mig där jag satt i soffan med tröstegodisburken i knät och massa snorpapper …. Jag förklarade att jag helt enkelt behövde gråta ut.
Det är jätteviktigt att gråta ut när man känner att man behöver. Dock är jag själv expert på att “inte ha tid” att gråta. “Jag gör det sen” istället. Dumt, mkt dumt. Så nu sitter jag här med en klump i bröstet sen nga veckor tillbaka och borde väl ta itu med de där tårarna.
SÅ igår var tanken “tröstegodis fram och garanti-gråt-film på” MEN sen tänkte jag; jag testar en komedi istället så jag blir glad! Så jag tittade på Ted och drack lite vin istället …. Men med inställningen att jag tar gråten i morgon när jag sitter ensam (dvs idag).
En film som jag däremot ALLTID gråter av är Dagboken; The Notebook – Snacka om tårgaranti! Så jobbig att jag fick lov att stirra ner i bänken när jag visade den för ett antal klasser för nga år sedan när jag hade egna elever. Jag grät, och eleverna grät. Den är så vacker, så vacker och så smärtsam; den passionerade kärleken, valet mellan rätt och fel, att våga följa sitt hjärta…. Har du inte sett den? Bunkra upp med ett kilo pappersnäsdukar och kryp ner i din ensamhet under en filt i soffan och bara go all in med dina känslor.
Det ska jag göra iaf ….
