Jag är så noga med att framföra att det är viktigt att prata om sina känslor och att stå för dem. Jag gör inte det själv alla gånger. Speciellt inte här.
Min lillasyster har oxå en blogg (www.nattstad.se/miarosenberg) Hon är cool. Hon skriver om the real fuckin’ life, skulle jag vilja säga. Om det som många av oss känner, men kanske inte pratar om. Ångest. Ångest mina vänner … Har ni inte upplevt det i ert liv, så Grattis – from the bottom of my heart …
Jag kommer ihåg när jag var yngre och läste gamla dikter ur en anteckningsbok som min mamma hade sen hon var ung;
Jag fick besök i går kväll.
Det knackade på dörren. Jag öppnade. Han stod där, synade mig uppifrån och ner, hånlog och sa:
– Mitt namn är ångest and I will never let you go …
Jag kommer ihåg den så väl och kände mig bekant med känslan redan då – jag var tonåring. Min första ångest hade jag när jag gick på lekis i form av magknip. Så liten, så jobbigt. En känsla som inte gick att förklara. Den bara fanns där och det var konstigt och obehagligt. Den kom och den gick.
Kanske är jag lite för pryd och fin i kanten; som jag varit sen jag var liten, då jag satt på hörnet av sandlådan i mina nya kläder som min mamma hade sytt till mig “som jag skulle ha att leka i”, dvs slit och släng-kläder… Men de var ju så fina och nya och gjorda av min mamma så jag ville absolut inte smutsa ner mig 😵
Kanske är det därför som jag inte skriver om hur allt egentligen känns i mig just nu; att det är tabu, skäms på dig om du har ångest, bit i hop Kulla – tänk positivt, life goes on- keep moving…
Men fråga mig om jag vet vad ångest är så kan jag skriva en hel bok om ämnet…
That’s all. Over and out …
