Igår gjorde jag den absolut mest jobbiga andningsövningen ever!
När jag gör utrensningsövningar så blir det alltid samma sak: “nä, gråta ska Jag då inte alls göra, det kan jag göra hemma. Sen. Ensam.” När jag låg där och andades på det där otroligt jobbiga sättet, som övningen gick ut på, kändes det som att hela min kropp låste sig, som att hela ansiktet blev förstenat; jag hade nog inte kunnat få fram ett ord om jag skulle försökt prata. Först och främst är jag jäkligt stolt över att jag var envis och tog mig igenom den där hyperventilerande-liknande andningen utan att få panikångest. Det var en seger!
Plötsligt börjar jag hosta något så fruktansvärt; ni vet så där från djupaste lugnhålan och man tror att en av lungorna ska komma upp typ. Ledaren kom fram till mig och lade handen under ryggen och en hand på pannan. Och jag hostade och hostade som aldrig förr. Hon hjälpe mig till sittande ställning och jag fortsatte att hosta. Tillslut känner jag hur spänningar släpper i hela ryggen, ända ner till korsryggen och svanken. Sen blev Jag totalt utmattad. Lade mig ner på yogamattan och tog min filt som kudde och kröp ihop i fosterställning och började gråta. Sen fick jag värk i halva kroppen. 
Idag har känt mig lite rastlös och trött samtidigt. Mina känslor och tankar har fokuserat på mitt liv; lever jag det liv som Jag innerst inne vill leva? Fattas det något? Är jag lycklig? Ja, sånna där djupa tankar.
Dagen avslutades med familjefilm som var lite så där lagomt emotionell med lite sorgsna inslag. Mina tårar rann för fullt, men ungen som alltid tycker det är jobbigt med sorgliga filmer visade inget tecken på tårar. Jag var nog kanske extra känslig ikväll tror jag…
Utrensningar är såklart jobbigt, men behövligt! Det ska bli spännande att se hur Jag mår och känner om några dagar.
Ta hand om er och kom ihåg att gråta en skvätt emellanåt; det rensar mycket mer än man tror.
/Sara ❤️
