I början av sommaren insåg jag att jag fortfarande har en extremt låg stressnivå. Minsta lilla avstickare från vardagen triggar stressen i mig enormt. Först och främst var jag ensam förälder här hemma några veckor innan sommarlovet och sen kom sommarlovet och allt vad rutiner och struktur heter blev som en pannkakssmet. Så stresshjärna och magkatarr kom som ett paket på posten.
Så vad är det som händer? HUR kan man ens bli stressad av att vara ledig? Frågor som vad ska vi äta till middag? Lunch?, när ska vi handla? Vad ska vi handla? Vad ska vi göra på midsommar? När ska vi träffa dem och dem och grilla? Ska vi resa bort något på semestern? Ska vi packa oss iväg till stranden? Ska vi åka före eller efter lunch? Ska vi ta med lunch?….
När dessa frågor äntligen är besvarade kommer nästa gäng: vart ska jag åka och handla? Vad ska jag ha för kläder? Hur ser jag ut? Tänk om jag träffar någon jag känner och så är jag inte alls på humör för att prata eftersom jag är så stressad och trött? Då kanske jag upplevs som otrevlig? Och fy vad tjock jag ser ut! Varför går jag inte ner i vikt fastän jag tränar? Nu kommer alla som ser mig tänka “men guu va tjock hon har blivit!” Och vad tänker folk om mig egentligen? Där går hon och är sjukskriven och sönderstressad; har hon inte börjat jobba än? Tänk om jag kunde jobba igen! Fan va nice! Tjäna lite extra cash! Längta efter ledighet och semester och stressa över vanliga dilemman som att “å vad mycket jobb jag har att göra innan semestern!” Tänk att få sitta vid ett skrivbord med kaffekoppen och gå på tråkiga möten om ditten och datten klädd i jeans och en snygg kavaj, smal, vältränad och cool. Ja då skulle jag vara nöjd och lycklig… Eller ja, just det… Det var ju så det var för några år sen och då var jag ju inte heller helt tillfreds med livet och jag hamnade i en utmattning. Så coolt va det!
Nä! Bättre var det förr när vi levde i grottor och fick lov att jaga björnar för att få middag serverad och kunna bjuda över grannen på grillat. Inga frågor om vad, när eller hur vi ska laga middag eller handla. Bara tända eldstaden och hoppas karln kommer hem med något ätbart. Inte mer rädslor på kvällen än att “tänk om vargen kommer och äter upp hönsen!” ? Inga rädslor för vad andra tycker och anser om en själv, rädsla för att inte duga och vara tillräcklig. Inga funderingar på om man ser tillräckligt snygg ut eller har tillräckligt fint och renoverat hemma; en grotta och en renfäll för att slippa frysa och alla går runt i samma coola kläder; trasor, potatissäckar och en björnskinnsmössa. Visst kunde vi kanske tycka att grannen hade en fränare och större yxa, men va fan; min kärring är snyggare än hans så det är jämt… Det fanns inte så mycket att jämföra sig med som idag. Inga “jag-har-det-så-jävla-bra-status på Facebook på den tiden inte…
That’s all. Over and out…
