Det var längesen jag gjorde ett helt Yoga-pass. Grunden till det beror helt enkelt på motstånd. Efter gårdagens träff med min samtalskontakt som, som vanligt, gav mig många aha-upplevelser och gjorde mig påminnd om mina gömda känslor, tillsammans med min sjukgymnasts påminnelse om att jag inte är redo för den fysiska yogan som jag så gärna vill göra, gjorde att jag igår bestämde mig för att på riktigt ta tag i MediYogan igen.
Jag har vägledda pass på CD hemma, med fokus på rygg-området. Ett helt pass innehåller även mantra-meditationer för att blansera chakran, ge mental styrka och -en av mina favoriter- Guru ram das Guru, som får det emotionella hjärtat att öppna sig i det som är just nu. Första gången jag gjorde denna meditation kom det massa, massa tårar, vilket jag var helt säker på att det inte skulle göra. Det var på den tiden när jag aldrig hade tid för mina känslor och trodde att jag var Super-starka-stål-Sara…
Min tanke är att jag ska göra några MediYoga-pass i veckan. Tillsammans med resten av min återhämtningsplan i form av promenader, lättsam styrketräning, massage och akupunktur, så borde väl hela paketet med kropp, själ och sinne bli nöjda. Jag tror att jag kokat ihop en bra deal för att vi ska kunna läkas tillsammans.
Så idag var det dags. Ångest. Ångest. Ångest. Jag gör det sen. Men nä, seddu… Den valsen gick inte idag! Det blev till att tända rökelse och sätta mig på mattan direkt jag kom innanför dörren efter att jag skjutsat Maya till skolan!
Sandal wood är min favoritrökelse. Den ger mig lugn. Alltid. Så den fick hålla mig sällskap.
Passet gick bra och på slutet var det dags för mantrat Guru ram das som jag kände att jag borde lyssna på idag med tanke på att det sägs att jag har så mkt sorg att ta itu med. Öppna upp ditt hjärta och känn på det som är …. Halva mantrat gick ju som en dans, sen brast det för flickan. Oj jösses. Jag kunde verkligen känna hur själen och egot fightades. Jag tänkte “gå, gå, gå; försvinn dumma ego” Jo, minsann …. Då tog själen och hjärtat över och tårarna rann *dripp, dropp* axlarna sjönk ner till midjan och hela min bröskorg och mina skulderblad öppnade sig och jag kunde andas!! Ja, det är ju klart att jag inte har gått i flera månader utan att andas, men att det plötligt gick att ta djupa andetag och jag kände mig så befriad, avslappnad och älskad. Ja, där och då kunde jag för första gången på länge känna att Sara, du är värd att älskas du oxå.
När jag reste mig efter passet var jag helt yr och jag hade tuppskinn på kroppen. Jag började frysa och frossa. Risken är nog att jag kommer få en ordentlig utrensning både fysiskt och psykiskt av detta. Nice! Det är så häftigt hur kropp och själ talar med varandra och hur enkelt det faktiskt är att släppa taget när man väl vågar…
That’s all. Over and out…
