När hjärnan bråkar och själen gråter…

Jag känner mig ledsen, irriterad, och frustrerad i en salig blandning. 

Det känns som att jag vill krypa ur mitt eget skinn och gömma mig i en garderob för att stänga ute verkligheten. Jag vill sova men endå inte. Jag är pigg men ändå trött. Tankarna far runt i ett enda virrvarr. Flashbacks som små filmsnuttar ur mitt liv; allt som varit, allt jag gått igenom och upplevt. Den där känslan av att vara misstrodd. Att känna mig felplacerad. Att göra allt för att passa in. Skräcken att inte duga. Att inte räcka till. Alla gånger jag varit modig som en varg och suktat efter äventyr utan rädslor till att ständigt vara rädd och orolig för allt. 

Beror det på att jag nyss varit i en hypomanisk fas och att det är bakslaget som kommit? Eller beror det på att jag halverat min serotonindos och att det är en släng av utsättningssymptom? Eller bara det faktum att det är så här jag fungerar? 

Frågor som snurrar om och om igen “kommer jag någonsin att fungera normalt? Kommer jag få ro i själen? Kommer jag kunna ha ett arbete igen, som alla andra? Kommer min hjärna lära sig att vila och bli tyst? Eller ska den alltid surra om samma saker? Ja, and so on… 

Sån dag i dag… 

Hoppas Du har en fin dag ❤️