Ord sätter spår …

När jag läser mina egna skrivna rader ur en dagbok där jag är i nästan samma ålder som min dotter är idag, blir jag ledsen. Jag blir ledsen över den lilla Sara som inte hade någon självkänsla och som inte satte något värde på sig själv. Jag blir ledsen för att det enda hon trodde som betyder något här i livet, är att vara smal och omtyckt av alla. Jag blev- som många andra- påverkade av t ex tidningar, kataloger och reklam. Mycket har ändrats idag och fokus kan ibland ligga på mer normala kroppar och ideal. Men jag tror ändå att ungdomar påverkas minst lika mycket – om inte mer – idag med all social media som cirkulerar. Om du själv har en dotter (eller son) bygg så mycket självkänsla som det bara går! Om du själv är en ung tjej eller kille som läser detta; kom ihåg att du är bra och duger precis som du är. Låt ingen annan få dig att tro något annat! Inte ens osanna och elaka ord! 

Rader ur mitt liv

Första veckan på sommarlovet. Ny dagbok.

Kära Dagbok.

Jag heter Sara och är 13 år. 158cm lång och väger 50, men ska innan sommaren är slut väga under 50kg har jag bestämt. I höst ska jag börja i högstadiet.

Jag står inte ut längre. Jag gråter snart över mig själv. Jag har blivit fet så det är hemskt! Om jag är så här tjock och ful kommer jag aldrig bli ihop med någon. Jag kallas för hora och luder. Varför? Ja, det vet jag inte. Jag har t ex aldrig “pippat” med någon. Och det är ju det man måste ha gjort om man ska kunna bli hora. 

Min dröm är att bli SMAL, FIN, OMTYCKT AV ALLA TJEJER OCH KILLAR och fotomodell. Men det kan jag ju glömma. Något bra jobb lär jag ju inte få för jag är så dålig i skolan tycker jag. Jag kommer säkert få urkassa betyg. Jag hoppas verkligen att jag bli omtyckt i högstadiet både bland lärare och elever, både tjejer och killar. Jag ska vara snäll och vänlig mot alla. Inte tro att jag är något. Säga hej till så många jag ser. 

Jävla feta fula mig. Usch vad jag är ful.

Sara

 

Våga stå i din egen sanning!

Jag har hamnat framför många artiklar om relationer den senaste tiden. De främsta diskussionerna som far runt i mitt eget liv, men även mina vänners, är oxå relationsrelaterat. En relation behöver inte betyda ens partner och kärleksrelation. Det kan vara relationer med vänner, kollegor, föräldrar eller sina barn.
 
Relationer, precis som livet, har sina uppgångar och nedgångar. Jag tror att vi alla hamnar i något slags relationsdilemma mer eller mindre under livets gång. Då är det viktigt att kunna kommunicera och lyssna. Jag har lärt mig mycket om både mig själv och andra genom åren via konflikter och dilemman. Det viktigaste livet lärt mig är att stå kvar i min sanning. Din sanning är själens ord. Låt aldrig någon annan få övertaget om dig! Om en människa talar om för dig att du inte duger som du är SÅ ÄR INTE DET DITT PROBLEM! Kom ihåg det!
 
Den här texten skriver jag till er som blivit trampade på, ni som känt er liten som en myra och värdelösa. Men även till dig som satt dig över en annan människa för att du tror att du är bättre än den. Du är inte bättre än mig och jag är inte bättre än dig. Vi är alla lika mycket värda som människa. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du gjort. INGEN annan människa har någon rätt att tala illa om dig! Absolut INGEN! Ni som talar illa om någon måste lära er att se er själva i spegel istället. Det du ser i någon annan är en reflektion av dig själv. Din låga självkänsla har inget att göra i hårda ord gentemot en annan människa för att smutskasta denna. Du har ingen som helst aning om vilket liv den har levt och därmed ingen rätt att klanka ner på en person, som kanske till och med redan ligger ner, metaforiskt talat.
 

Det har funnits många personer på min livsväg som fått mig att känna mig totalt värdelös. Inklusive familj, vänner och sambo (Deras sätt att vara gentemot mig handlade vanligtvis om deras osäkerhet, ovetande eller dåliga självkänsla. De flesta (men inte alla) har bett om ursäkt och vi har pratat ut om allt gammalt; ifall någon undrar varför jag sitter här och “hänger ut” andra människor på min blogg.Lika bra att ha det sagt …) 
 
Jag skriver detta för att påminna både dig och mig själv att vi är underbara själar. Bara för att jag har en bra dag i dag, kan det lika gärna betyda att jag har en sämre dag i morgon där jag känner mig som en dålig och värdelös människa igen. Det tar tid att bygga upp saker som blivit trasigt. Speciellt när det sitter långt in själen och hjärnan ofta tar tillfället i akt att påminna oss om hur värdelösa vi är så fort vi tappar fästet från hjärtat och själen.
Jag har fått höra hur elak, knäpp, störd, dum och självupptagen jag är. Folk har verkligen lyckats få mig att känna mig som ett riktigt, jävla kolsvart får eftersom jag är så elak och självupptagen. Självklart börjar jag ju tro att det är sant! Om inte bara en person, utan flera, tycker samma sak. Självklart måste jag vara elak, värdelös, konstig och självupptagen. Det är ju jag som förstör min sambos liv (ett av alla elaka exempel som uppstod för många, många år sedan…) eftersom jag aldrig är snäll mot honom, håller honom i koppel och inte ger honom någon frihet, talar om för honom vad han får, borde och ska eller inte ska göra. De som sagt och trott detta om mig har fått sig en ordentlig tankeställare när sanningen kommit fram. Jag hoppas de har lärt sig att aldrig prata illa om en person de inte känner, utan kanske bara har fått en snabb uppfattning om … 
Tack och lov finns det människor som både förstår och ser mig. De som påminner mig om att jag varken är konstig eller elak. De som påminner mig om att jag är go, glad, klok, omtänksam, mysig, rolig, charmig och snäll. De som påminner mig om att jag ska stå kvar i min egen kraft fastän stormvindar försöker blåsa omkull mig.
Jag har suttit i terapi. Jag har lagt hutlösa summor pengar på kurser inom området personlig utveckling. Jag har kämpat med min självkänsla varje dag i hela mitt liv. Jag har tittat mig i spegeln och pratat med mig självJag är bra. Jag duger, precis som jag är“.
NU, äntligen börjar polletten trilla ner att det faktiskt inte är det minsta fel på mig och aldrig har varit det heller för den delen. Det handlar om psykolgi…
Om någon är dum, taskig, inte ser dig och du försöker säga din sanning fastän det istället blir som att prata till en murad vägg, eftersom den eller de andra redan har bestämt sig för sin sak, så skapar det frustration. Enkel matematik. Kanske höjer du rösten och låter förbannad tillslut, eller smäller extra hårt i en dörr. Vi människor gör så när vi i ett sista desperat försök, försöker bli hörda. Lite av en överlevnadsinstinkt. Mest vanligt är det att svaga tjejer träffar killar med en stor förmåga att manipulera och programmera om din hjärna. Det som är så enkelt för dessa pojkar är att de kan skylla allt på dig efter att du skrikit ut dig lite, sagt till på skarpen eller smält i en dörr. Då kan de kalla dig för jävla psyko, hålla på så där och skrika – fan du är ju dum i huvudet på riktigt, sök hjälp. Så ett tips till unga tjejer: se till att ha en stark självkänsla och skaffa er en pojkvän som respekterar DIG och älskar DIG för den du ÄR! Det rådet uppfattade aldrig jag, utan mig lyckades de manipulera tills de fick mig att tro att det är mig det är fel på…
 

Men vet ni?! Det är slut på det nu! Och detsamma gäller för dig, vare sig du är den som blir nertrampad eller den som står och trampar; sluta ta skit, sluta ge skit! Det vi ger får vi tillbaka. Så enkelt! Frågor på det?! 

That’s all. Over and out!