När ångest knackar på hos själen..

Hon drar ett djupt andetag ända ner ifrån magen och andas in; ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre. Hon håller andan lika länge som hon andats in. Sen pustar hon ut ett tusen ett, ett tusen två, ett tusen tre. Hon fick lära sig andningstekniken för snart tio år sedan när hon gick hos en terapeut och led av, vad hon då trodde var, panikångest. Nu i efterhand kan hon mer kalla det för lite lätt oro. Vad panikångest är, skulle hon få veta senare i livet när hon skulle vakna upp mitt i natten och ha en känsla av att hon på riktigt håller på att dö; hon känner varken kroppens delar eller hjärtat som slår.

Fastän hon räknat sin ångestdämpande andning känns det fortfarande som att hon skulle vilja krypa ur sitt eget skinn. Hon får inte luft, kan inte andas, blir strypt av sin egen ångest. Gå härifrån, jag orkar inte bekämpa dig nu. Låt mig vara, tänker hon. Men det hjälper inte. Hon vet att hon måste lyfta på locket, känna det som smärtar, tillåta ångesten att ta över henne en lite stund, för att kunna förstå vad den försöker säga. Men det smärtar, själen gråter, hjärtat blöder. Snart, snart, är det över…. För den här gången. När nästa gång kommer vet hon inte. Kanske i morgon? Om en vecka? Men för varje gång blir hon starkare. Ångest är ingen svaghet. Det är en styrka, ett djup rakt ner i själen. 

/Sara