Ens inre resor tar aldrig slut. Vi utvecklas hela tiden. Vissa utvecklas mer än andra beroende på hur mycket tid vi lägger på oss själva.
Som jag berättar tidigare, har jag varit sjukskriven 2,5 år nu i april. Jag gick två steg bak i min läkning i januari. Jag har mått dåligt; sämre än på länge. Men jag tar mig upp och ur med ett jädrar anamma. Jag promenerar varje dag. Jag vilar. Jag går till gymet. Jag mediterar. Jag kollar film. Allt detta gör jag fastän jag vissa dagar varken har lust eller ork. Jag gör detta fastän jag vet att jag aldrig kommer att bli den jag var innan jag gick sönder. Mina visioner och drömmar känns långt borta. Det är acceptans som gäller. Det är inte lätt. Det är svårt. Vissa dagar är det skitsvårt med tillhörande tårar och tusen varför-frågor. Men jag vet oxå att det bara finns ett svar. Ingen annan än jag själv har kört slut på mig. Och DET är inte lätt att acceptera!
Men det finns såklart positiva saker oxå. Det kommer alltid solsken efter regn. Jag växer i mig själv. Jag förstår mig själv bättre och bättre. Jag förstår andra bättre. Jag lägger inte längre energi på fel saker eller fel människor. Jag lägger energi på mig och mitt. Jag lyssnar varje dag på mina behov. Jag blundar inte längre för min kropps sätt att kommunicera.
I allt det här mår jag ändå bra. Vissa dagar okej och andra mindre bra.
Jag har även förstått att jag inte är ensam i att ha hamnat i denna situation och detta tillstånd. Det känns tryggt, men såklart även skrämmande. Vi har bara en kropp. En kropp som är helt fantastisk! Tänk vilken mekanism den är egentligen. En stor apparat som vi många gånger tar förgivet. Vi missbrukar den genom både stress och dåliga matvanor. Varför gör vi så? Tänk om, tänk rätt. Behandla din kropp väl; lyssna och ta hand om den!
Namaste
