Jag har känt en frustration under några års tid. En frustration över att jag inte kommer framåt. Som att jag fastnat i min läkning från utmattning. Mest är det hjärnan som inte samarbetar på det sätt jag vill. Det har blivit svårare att få till allt mentalt. Jag känner mer och mer att min intuition pickar på och säger att det är något som inte stämmer helt och fullt. Det är något som “saknas”. Intuitionen säger att jag borde fundera på om jag har adhd. Jag läser på om det. Känner igen mig. Gör ett test på nätet och får höga poäng. ADHD för mig har varit att man har svårt att sitta still och passa tider. Men när jag läser om hur man kan vara rastlös i huvudet med tankar som snurrar så känner jag verkligen igen mig. Hur ska jag nu ta upp detta med psykiatrin? Dem som ska ha gjort en utredning på mig för flera år sedan? Där jag får olika läkare inför varje besök och där jag redan är indelad i ett fack; i det bipolära facket – en diagnos som sattes efter olika antaganden och observationer och det jag i sex års tid blivit medicinerad för. Efter mycket research och med en del synkronisering där jag hamnade i ett samtal med min kusins fru som är psykolog och jobbar med adhd-patienter och sedan ett samtal med min syster som är läkare, blev jag ännu mer säker på att jag måste ta upp detta på nästa läkarbesök. Så jag gjorde det; efter att ha laddat extremt mycket mentalt och lagt allt hopp till att bli lyssnad på. Det var en AT-läkare som i sin tur tog upp mina funderingar till en överläkare. Sedan återkopplar hon till mig och säger – håll i er nu – “Ja, vi tycker absolut att du ska få göra en adhd-utredning. Det var det psykiatrin skulle ha gjort redan från början enligt remissen där det faktiskt står “misstanke om adhd” och du har förmodligen fått fel diagnos och är förmodligen inte bipolär”
WHAT!?!?!?!?!
Fortsättning följer …