Detta skriver jag för min egen skull, men även för andra. Kanske sitter ni i samma situation som mig eller så har ni kanske någon närstående som gör det.
Att få diagnosen Utmattningssyndrom är något av det värsta du kan drabbas av som människa. Detta kan jag säga fastän jag har haft svårt sjuka människor i min närhet med bland annat cancer. Hade jag haft cancer skulle folk lättare förstå när jag får frågan om varför jag är sjukskriven. För cancer vet alla vad det är och det kan man dö av. Absolut kan vi dö av cancer. Men det kan vi av utmattning oxå, om vi inte blir sjukskrivna och trampar på bromsen i tid. Skillnaden mellan cancer och utmattning är att det inte finns något botemedel för det sistnämnda. Det finns inga piller som kan bota din utmattning när du väl sitter där med ditt sjukintyg i handen. Tyvärr. Life is a bitch. Och om ni tror att utbrändhet är detsamma som utmattning, får ni läsa på hemläxan lite till. Utbrändhet är bara ett långväga förspel till utmattning. Du kan bli utbränd tio gånger om under flera års tid innan det går över i utmattning. Så snälla, sluta jämföra oss utmattade med era utbrända kollegor eller grannar. Det är tröttsamt att behöva försvara sig i onödan när man får frågan “oj, har du varit sjukskriven såååå länge? min kollega har oxå varit utbränd, men hon var bara hemma några veckor och sen mådde hon bra igen” Ja, men din kollega hade inte fått diagnosen utmattning, för då hade hon varit sjukskriven minst tre till sex månader. En parentes bara.
För att få diagnosen utmattningssyndrom så krävs en hel del symtom. Vissa har delar av dessa symtom, medan andra har nästan allt.
De vanligaste symtomen är:
Trötthet och koncentrationssvårigheter.
Men även hjärtklappning, minnesstörningar, oro och ångest är vanligt.
Vad innebär det rent praktiskt för människan att ha dessa symtom? Jo, vi börjar med tröttheten. Det är en trötthet som inte går att vila bort. Du är konstant trött hela tiden. Ingen annan än dem som befunnit sig i samma trötthets-fas som dig, kommer att förstå. För friska människor förstår inte, eftersom “trött” för dem betyder något helt annat.
Koncentrationsproblemen gör att du kan få svårt att göra “vanliga saker”. Att laga mat kan plötsligt bli skitsvårt och du klarar knappt av en kastrull – två kastruller kan leda till total blackout som slutar med att du bara står och stirrar och inte fattar vad du håller på med; du ser att pastan kokar över men du fattar inte riktigt vad du ska eller kan göra åt det. Kanske börjar du gråta och bryter ihop över lite överkokt vatten. Du blir lite halvt psykotisk och dum i huvudet av en utmattning kan man säga. Minnet kan få för sig att inte vilja samarbeta alls och helt plötsligt kommer du inte ens ihåg vad din dotters kompis mamma heter; som du egentligen vetat i flera år. Det är även vanligt att du börjar med en uppgift för att sen t e x gå på toa och efter det har du redan glömt vad det var du gjorde och börjar göra något annat; inget blir slutfört, bara halvklart.
Även humöret påverkas. Har du inte haft kort stubin innan, så har du det garanterat nu. Du blir irriterad för typ allt. Minsta lilla pytte grej som du inte räknat med, gör att hela din dag rasar. Jag lovar. Och så har vi ljuden, alla dessa ljud runtomkring oss! Du kommer vilja explodera av att köksfläkten låter som en flygplanspropeller (som du annars inte ens har tänkt på) samtidigt som sambon står vid kylskåpet och helt plötsligt försöker överrösta både stekpannan och propellern för att fråga vart ketchupen tagit vägen. Och om du tyckte att vissa hypermoderna, tecknade barnprogram med blinkande neonfärger och coola, dubbade kidz som alltid pratar i munnen på varandra var jobbiga att både se och lyssna på innan, så kan jag säga att det är omöjligt att ens känna efter om du är kissnödig eller inte i en sån miljö, eftersom hjärnan går bananas och flyger ut genom öronen tills det lugnat ner sig.
Och sen sömnen som du längtar efter hela dagen – eftersom du är så sjukt trött – kan du ju glömma. Glöm allt vad skönhetssömn-åtta-timmar-i-sträck heter. Du kommer ha svårt för att somna. Och när du väl somnat kommer du vakna både klockan halv två, klockan tre och halv fem. Då kommer hjärnan förmodligen gå på högvarv och du försöker lösa alla värdsliga problem. Men tro mig, du kommer garanterat inte lösa dem där och då, så bara andas och blunda och låt huvudet vila. Sen har du säkert – garanterat – magkatarr och stoppar i dig omeprazol för full hals. Och för huvudvärken tar du lite extra kompottblandning av alla möjliga piller inom rimliga gränser tillsammans med extra starkt kaffe så du får lov att balansera upp magen med Novalucol. Då kan du göra som jag gjorde och gå till läkaren och tvärvägra antistress/depp piller eftersom du egentligen inte gillar att stoppa i dig medicin. Då kommer doktorn att fråga “hur tänker du när du stoppar i dig värktabletter och omeprazol då?” Du blir inte smart av stress kan jag tillägga.
Detta är bara en liten del av hur en person med utmattning kan uppleva livet med en sönderstressad hjärna. Personen kanske inte ser sjuk ut, men den är det. Kroppens organ har under lång tid gått på “bensinångor” och om du inte drar i nödbromsen så kan din kropp lika gärna gå kaputt, vilket en läkare sa till mig, men som jag inte tog på allvar och fortsatte att köra gasen i botten under ett och ett halvt år till innan jag fattade allvaret. Då sa läkarna: “din kropp är trasig, du måste förstå det!”
Anledningen till att du tillslut inte kommer upp ur sängen för att kroppen är så tung är ganska enkel; den sätter sig själv i överlevnadsläge. Då ska ni veta att jag, som säkert många andra, bara bet i hop, tog tag i mina tunga ben och slängde dem över sängkanten och började stappla in i köket för att göra kaffe och stänga av rösten i huvudet som sa “DU MÅSTE VILA!”
Jag har varit sjukskriven sedan 26 oktober 2013. Det är lång tid kan tyckas, men jag har fått lära mig att om man har en utmattning får man räkna med att vara sjukskriven allt från 6 månader och upp till tre år. Läkarna påminner mig varje gång att det tar minst lika lång tid för kroppen att läka, som det har tagit för den att bli sjuk.
Jag älskar att läsa och jag älskar film. Min hjärna orkar fortfarande inte läsa en vanlig skönlitterär bok. Jag orkar inte titta på snabba actionfilmer med snabba scenbyten; då blir jag totalt förvirrad och yr. Inte heller psykologiska eller politiska thrillers där hjärnan måste hänga med i allt som sägs för att inte tappa fokus i handlingen. Jag kollar romantiska komedier som jag redan tittat på minst 20 gånger; sånna där gamla godingar som man har sparat i dvd-hyllan. Det är svårt att bläddra i en veckotidning; det känns rörigt med alla bilder och texter. Det första året som utmattad kunde jag inte spela tex Ruzzel på mobilen som jag gjorde innan jag blev “sjuk” eftersom hjärnan bara såg en hög med bokstäver och jag, svenskläraren, kunde inte hitta ett enda ord; stressen satte igång och så satt jag där med hjärtklappning. Det var bara att ta bort spelet.
Jag älskar att baka och laga mat, men det gick inte heller så bra – idag går det bättre! – eftersom jag glömde bort vart i receptet jag var och vad jag hade haft i och inte.
Jag kom inte ihåg vad jag gjorde dagen innan om jag inte hade skrivit ner det någonstans. Vad jag gjorde första julen efter att jag blev sjukskriven har jag ingen aning om. Det får min familj berätta för mig och jag försöker minnas genom att titta på bilder. En gång glömde jag helt bort hur man kör bil mitt i körningen. En annan gång glömde jag bort hur man åker i en rondell när jag var mitt i den. Jag tappar ord, sluddrar och säger knasiga och felformulerade meningar. Jag behöver vila två gånger om dagen. Med det menas att jag lägger mig ner och blundar. Och gör jag inte detta så värker min kropp, jag får migrän, känner mig sjuk, får feber, blir yr. Kroppen skriker verkligen VILA och jag har äntligen lärt mig att lyssna. Men det har tagit tid att förstå och det är lite av en sorg att inse att jag aldrig kommer att kunna leva, vara och göra som jag gjorde innan.
Det som händer i kroppen vid stress är att både signalsubstanser och hormoner produceras för fulla muggar för att sätta sig i beredskap för attack mot stressen. Men om du fortsätter stressa (vilket du kanske inte ens tänker på att du gör) hinner inte kroppen med att producera och du får brist på allt möjligt och organen blir trötta. Bland annat producerar binjurarna kortisol för fulla muggar och tillslut blir dem oxå utmattade. Du blir lite trasig helt enkelt.
Något av det svåraste med att få diagnosen Utmattning är att acceptera sjukskrivningen. Om det är svårt för oss som drabbas personligen, kan det många gånger vara ännu svårare för en vän eller familjemedlem att förstå vad som händer. Därför delar jag några vägledande ord till er som går bredvid den utmattade:
När jag säger att jag är trött så menar jag det gånger tusen. Minst.
När jag säger att jag inte orkar följa med att handla mjölk eller plocka ur diskmaskinen eller äta en lunch nere på stan eller följa med på en kort promenad, så menar jag verkligen vad jag säger. Det betyder inte att jag är lat eller inte vill träffa dig. Jag orkar verkligen inte. Ibland orkar jag inte ens läsa eller svara på dina sms och än mindre svara i telefon eftersom det tar så mycket energi och ansträngning att använda mina lungor och muskler i tungan när jag ska prata.
När jag säger att jag inte orkar så menar jag att min energi är totalt körd i botten. Du kan inte köra en bil utan bensin, och min kropp får ofta slut på bränsle, fastän du kanske tycker att jag nyss har tankat full tank.
Jag menar aldrig något illa eftersom jag alltid vill dig väl. Den egenskapen kan många gånger vara den som gör att jag glömmer bort mig själv. Jag måste lära mig att säga nej, fastän jag många gånger vill säga ja. Jag måste prioritera mina val.
Ibland när jag pratar med dig kan det bli jobbigt att lyssna fastän jag så gärna vill höra vad du har att säga.
Ibland kanske du undrar varför jag inte hör av mig. Men många gånger så hör inte du av dig heller. Det är okej att fråga hur jag mår även om svaret blir det samma som förra månaden. Det är även okej att fråga om jag vill ses och hitta på något skoj. Även om jag tackar nej så blir jag glad över att du fortfarande tänker på mig och att jag inte har blivit bortglömd.
Jag är tacksam om du inte frågar saker om mitt jobb eller när jag tror att jag ska börja jobba igen. För det har jag verkligen ingen aning om och tanken stressar mig fortfarande. Fråga hellre hur det går med min återhämtning och om jag vilar ordentligt. Jag behöver bli påmind om vilan och att du bryr dig om mig.
That’s all, over and out…
