När jag var tio år gammal sa min kompis till mig; Du har en sån där perfekt pussmun! Jaha tänkte jag och funderade inte mer på det.
1997 kom det en film; Titanic med Leonardo Di Caprio och Kate Winslet i huvudrollerna. De var 23 respektive 22 år gamla. Jag var 19. På den tiden var jag fortfarande väldigt självdestruktiv och hade väl inte den bästa pojkvännen under mina år. Vi såg filmen tillsammans på bio. På rad ETT! Ja, för det var kaos i vår lilla ort och det var dem enda platserna som fanns. Nackspärr? jo, lite … Jag tyckte såklart att Kate var bedårande vacker. Ja, det tyckte pojkvännen oxå. Hon hade ju så fina pussvänliga läppar; till skillnad mot mig. Å vad han tjatade om dessa läppar!! Om hur hans ex faktiskt hade lite fylligare läppar än mina … (Ja, jag förstår vad ni tänker … ) och om hur perfekta konturer Kate Winslet hade i filmen vi nyss sett …
Om jag haft komplex efter detta? Jo, en aning … Jag tjåkade i restylane för cirka elva år sedan. Inte för att pojkvännen jag hade då brydde sig, utan för att jag trodde att det hade betydelse … Det är galet hur man kan tro att man får för sig att inte duga som man ÄR!! Skit i det! Vi är alla unika!
Var den du är! Punkt slut!
Här sitter jag nu; en fredagskväll som denna och på tv visas denna film som får alla tankar och känslor att kommer tillbaka.
This is my lips; och jag kysser som en gudinna … No fake, just me …
