Yes! I am back! Om ni bara visste hur länge jag gått och tänkt “idag ska jag blogga!” Men ja, livet hände. Det är den enda ursäkten. Jag har farit fram och tillbaka med tankar om att sluta blogga helt; “Vem vill egentligen läsa om mig och mitt!?” Jag har varit trött och låg. Inte orkat med varken blogg, fb eller Instagram och tänkt tanken att jag loggar ur mig helt från sociala medier. Men sen kommer det dagar där jag tycker det är inspirerande att skrolla och kreativt att själv lägga ut på Instagram. Så istället för att avsuta konton tänkte jag om, och väljer helt enkelt vilka dagar jag känner för sociala medier och känner in vilka dagar jag inte är i fas för att kolla runt. Det låter rätt så sunt tycker jag.
Jag vet inte om någon av er har kikat in på mitt nya Instagramkonto (hold_your_space) som jag skrev om i somras. Det kontot är tänkt att vara länkad till bland annat min blogg, där fokus ligger på mina intressen för andlig hälsa etc. Men även där har det varit en aning dött senaste månaden. Varför? Det ska jag berätta för er:
Den absolut största utmaningen med att komma tillbaka efter en utmattning är att få energin att räcka till.
Att ni friska människor fixar heltidsjobb, vardag, barn, träning och matlagning under en och samma dag är för mig ett mysterium. När energin väl infinner sig gäller det att hålla kvar den; pytsa ut lite lagom – inte köra på i hundratio bara för att “YES! Där kom den!” Nä, då ska den räcka och man får snåla. Och så flyter det på. TILLS! Ja, tills allt rasar. Igen. För hur jag än försöker hålla kvar energin så krävs det bara en endaste liten omständighet utifrån som jag inte kan kontrollera; ni vet livet som bara händer. Det kan vara att bilen eller tvättmaskinen går sönder och du får lov att planera om; pytsa ut energi för att t ex ringa mamma eller en vän för att låna deras, att sambon får lov att jobba över eller att han behöver byta dagpass till kvälls/nattpass – oväntad planering helt enkelt. Eller att det bara blivit för mycket av goda vänner och umgänge; sånt som borde ge istället för att ta. Det gäller att tänka till även där. Balans.
I slutet på sommaren kom det en sån där hektisk vecka med massa roligheter inplanerat; Fullt ös med vänner och familj; impulsivt besök av närmaste vännerna. Två dagar att landa och bädda om i gästrummet innan syster, svåger och vovve anländer inför familjefest och namngivning för nykomlingen i familjen; min systerson. Så härligt, roligt och mysigt. Efter denna vecka är jag totalt urvriden. Trött tröttare tröttast. Ni som följer mig vet detta sedan tidigare. Man får en sk social baksmälla.
Förutom allt umgänge har livet rullat på med jobb, hus och allt däremellan. Bland annat renoverades det slitna hobbyrummet nere i källarn under sommarn och gjordes om till ett nytt rum till dottern med allt vad det innebär; flytta runt möbler, målargrejer, rensa, kartonger, sopsäckar, köpa färg och golv, planera garderob och möblering osv osv. Sådant som är roligt men ändå lämnar kvar en liten dutt av trötthet. Så redan här är jag trött. Mycket trött. Fastän sommarlovet och ledighet inte ens är över helt och fullt.
Men detta är inte allt.
Även om Livet tar oss genom glädje så tar den oss även genom sorg och smärta.
En kväll mitt i allt skoj med familj och vänner ringer sambon från jobbet. Ett samtal om tråkiga nyheter. Tråkiga nyheter behöver inte betyda att någon har dött. Det kan vara fruktansvärt ändå. Som detta. En vän till oss; en person som funnits i mitt liv dem senaste femton åren. En av min sambos närmsta vänner sedan barnsben. Vi var gravida samtidigt. Våra döttrar har vuxit upp med varandra sedan de föddes. Vi har varit på weekends tillsammans med barnen. Firat Valborg och nyår tillsammans. Ja, en familj som står oss nära helt enkelt. En vän som lever livets glada dagar; familjemys, vänner, haft en superfin semester med sol, bad och skumpa, tränar och äter hälsosamt. Från ingenstans till några dagar med huvudvärk och trötthet som inte gav med sig. Åkte in på akuten; blev hemskickad med alvedon; ja, ni vet hur det kan vara. Blev inte bättre. Åkte in igen och krävde en undersökning. Nästa steg? Raka vägen ner till Uppsala för operation av en stor hjärntumör; så pass stor och farlig att en vecka till skulle handlat om liv eller död. Inte nog med det; det fanns fler tumörer. Alltså jag kan inte förstå. Vår vän har fått cancer?! När min sambo ringde och berättade var det som att någon drog ut en sladd ur mig; strömmen gick, lamporna slocknade. Varken jag eller sambon kunde sova speciellt mycket den natten. Vi pratade, vred och vände på oss och stirrade upp i taket. Jag blev så totalt knäckt och tom. Tårar som rann till och från i flera dagar. Ni vet sån där gråt där tårarna bara kommer av sig själv; som när jag körde hem från mataffären en dag. Eller när jag stod och lagade mat. Efter detta kom ångest av alla dess slag men sen började jag komma på banan igen.
Vår vän har under hela resan varit samma gamla glada och positiva människa. Hon har promenerat varje dag och ibland har jag hängt med. Vi har – precis som vanligt när vi träffas – pratat om allt mellan himmel och jord. Samtalen har skiftat mellan skratt för att nästa sekund handla om tankar, känslor och rädslor.
Jag är glad och tacksam att jag fått vara en del av hennes återhämtning.
I och med hennes resa kan jag helt och fullt koppla tillbaka till det inlägget jag skrev om hur visualisering och healing kan hjälpa när man är sjuk (inlägget hittar ni här) Den här tjejen har haft ett jädrar anamma med ett enda mål i sikte: “Jag äter medicin och promenerar varje dag. Jag mår bra (för det har hon gjort hela tiden! helt otroligt; inte en endaste biverkning!!) och jag kommer att bli frisk!” Jag har såklart skickat healing oxå. Sen om det är hennes mindset, min healing eller medicinerna som hjälper till att läka; det går inte att undersöka helt och fullt och det spelar ingen roll vilket som gör det bra. Kanske är det en sak, kanske är det en kombination av allt. Hur som haver fick hon besked i veckan om att tumörerna är BORTA!! Alltså, ni vet känslan när axlarna sjunker ner till midjan och man gråter av lättnad!? Alltså den tacksamheten och glädjetårarna! Jag vet inte när jag sov så gott senast som i förrgår natt.
All is well
Med detta inlägg vill jag säga – förutom att jag är tillbaka på banan igen – att livet är skört. Ta vara på varandra och glöm inte bort att vila även när du har roligt.
Namaste
Sara
