Ok. Nu har jag fått nog. Jag är trött som fan och orkar egentligen inte alls sitta här och skriva, men jag är så förbannad och trött på den här karusellen så jag gör det ändå.
Jag vet att alla bara försöker göra sitt jobb. Men det skiter jag fullständigt i just nu. En läkare gör sitt jobb; d v s avgör hur pass sjuk en patient är. Men ska det sen komma en jävla kontorsråtta och tro sig kunna veta detta bättre? Tydligen!
Jag har bara nämnt det på bloggen Här men inte skrivit något mer om det, då det inte alls blev som det var sagt. Och det är anledningen till att jag helt enkelt inte haft någon som helst ork till att blogga.
Det är inte lätt att skriva detta då jag kommer att näcka mig en del med något som jag tycker känns både jobbigt och privat och som jag egentligen inte alls pratar högt om.
Snabbt sammanfattat har jag varit i en depression från februari 2016 som en konsekvens av den mani jag hade dec-jan för ett år sedan. Två veckor innan mitt förra läkarmöte och avstämningsmöte hade jag äntigen börjat må bättre efter att vi äntligen hittat rätt dosering av medicin. Utöver detta har jag bland annat varit sjukskriven pga utmattning de senaste tre åren…
Så, det som sades, den där fantastiska planen som jag såg framemot; att få börja arbetsträna, gå hos en coach som ska hjälpa mig ut i arbetslivet, få proffesionell hjälp till ett anpassat arbete – glöm det! Nä då – istället blev det avlsag från försäkringskassan – av samma person; dvs min handläggare – som var med på avstämningsmötet med mig och min läkare. Arbetsförmedlingen skulle oxå varit på plats men de hade personalbrist …
Det går en vecka, sen ringer min handläggare och medd att jag inte kommer att få fortsatt sjukpenning från och med den 8:e december. Hon – tillsammans med sin medicinska rådgivare – ansåg att jag var kapabel till att själv gå till arbetsförmedlingen och söka ett heltidsjobb från och med december.
Från dag ett av min sjukskrivning har jag blivit lovad och känt mig trygg av både läkare, AF och FK: “Vi kommer inte att släppa dig föräns vi vet att du klarar dig själv. Du kommer få rehabilitering tills du fått all hjälp som finns att erbjuda” etc etc …
Nu känner jag ju mig själv och min kropp rätt så bra efter allt den varit med om de senaste tre åren med först en ordentlig utmattning efterföljt av en diagnos i form av bipolär sjukdom som har gett mig både mani, hypomani och depression i omgångar innan rätt medicin hittades till just mig.
Jag vet att jag inte skulle fixa ett heltidsjobb idag. Det handlar inte om att jag inte vill, för jobba det vill jag. Jag längtar efter att få ha kollegor, skratta, dricka kaffe, svära lite på att jobbet suger emellanåt… Därför blev jag så glad när jag började känna mig bättre; det fanns hopp om att kunna få en sysselsättning under våren eftersom jag känner att utmattningen har blivit lite bättre och jag orkar i alla fall plocka ur diskmaskinen och plocka i den under en och samma dag; det fanns dagar när det tog en hel dag att plocka ur diskmaskinen med fem pauser i form av sömn därimellan …
Det står klart och tydligt i mitt läkarintyg att jag trots förbättrat mående i depressionen fortfarande inte är tillräckligt stabil. Det står klart och tydligt att jag fortfarande har kognitiva svårigheter i form av minnesförlust och koncentrationssvårigheter, stresskänslig och uttröttbar och att jag har tydliga somatiska symtom såsom magkatarr, värk och sömnbesvär. Det står även klart och tydligt att patienten är oförmögen att ta ett vanligt arbete på den öppna arbetsmarknaden och det är bara lämpligt med arbetsträning utan eget ansvar under skyddade omständigheter. Detta är alltså läkarens skrivna ord.
Jag klarar i princip ingen stress alls utan att huvudet eller kroppen säger ifrån. Som ett exempel kan tas att jag de senaste fyra veckorna haft tre ordentliga migränanfall som hållt i sig 2-3 dygn per anfall, magkattar, värk i kroppen och en trött hjärna – detta pga den stress som jag blivit utsatt för i och med att FK inte godkände min sjukskrivning.
Jag kan påpeka att jag har svårt att planera min vardag; Små rubbningar som t ex att dottern blir sjuk, att sambon behöver jobba över ngn timme på jobbet eller att katten plötsligt behöver åka till veterinären; allt som gör att vardagsrutinerna inte flyter på, får mig att tappa fokus. Att utföra “mer komplicerade” handlingar gör mig totalt utmattad i flera dagar. Ett exempel på det är att det tog mig 4,5 timme inklusive en lunchpaus på ca femton minuter- jag skojar inte! – för att skriva ett mail med synpunkter till FK förra veckan. Ett mail som hade tagit mig tio minuter att skriva för fyra år sedan, femton minuter om jag skulle korrekturläst det och gjort det extra proffessionellt. Dagen efter kändes det som att jag sprungit ett maraton. Jag hade typ träningsvärk i hela kroppen – så jäkla sjukt och faktiskt lite skrämmande om jag får säga det själv.
Så efter skrivna synpunkter och ett nytt läkarintyg med ännu mer understrykningar och formuleringar får jag idag hem ett nytt beslut från FK. Det ser precis likadant ut som det första.
Tillåt mig att citera FKs beslut: “Försäkringskassan bedömmer att du trots dina besvär inte har en nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel i förhållande till ett normalt förekommande arbete eftersom du bedöms ta ett för dig lämpligt arbete där du inte utsätts för hög stress samt höga kognitiva krav på minne och koncentration.”
Jag vill påpeka att det absolut inte är synd om mig på något sätt. Det finns de som är mer allvarligt sjuka än vad jag är – men det som är viktigt i allt detta är att även en människa med cancer kan få avslag av dessa kontorsråttor; sånt har vi kunnat läsa om i media under flera år.
Det är heller inga problem för mig att gå till AF och söka ett jobb – enligt FK ska det ju finnas lämpliga arbeten där jag inte kan utsätts för varken stress eller kognitiva krav på minne och koncentration. Jag skulle kunna söka flera stycken per dag; frågan är väl bara vem som diggar mitt CV mest och antar mig som en utmaning “icke stabil kvinna med risk för återfall i mani och depression med en merit på tre års sjukskrivning” …
Over and out…
