Det gäller att hålla sig ovanför ytan!

Tre månader utan inkomst. Tre månader med att överklaga till försäkringskassan. Tre månader med utmattning tillbaka från start. Tre månader med ny planering för framtiden. Nya människor. Nya mål. Och som ströslet på glassen; tre månader med fel dosering på medicin ….

Jag har mått så in i helvete dåligt. Skyllt allt på stress eftersom jag vetat att jag varit under en extremt pressad period såklart. Men för en månad sen blev det nästintill ohållbart. Jag kände mig konstant magsjuk i två veckor; jag gjorde det jag måste och resten av tiden tillbringades liggandes. Födointag bestod av laktosfri yoghurt med acidophilus och bifilus. Lite lax. Vatten. Och stående esomeprazol. Till detta hade jag värk, värk, värk i kroppen. Mestadels i armarna och handlederna. Dra åt helskotta vad glad jag är att jag inte har reumatism eller fibromyalgi – jag lider med er som har det! En dag hade jag så ont att jag inte ens kunde skära min egen mat. Jag kunde inte skrolla på instagram. Inte vika tvätt. Nada.

Lägg sedan till – på dessa symtom – att jag började få en sjuhelsike känsla av en enorm baksmälla; skakig och likosm lite väck i huvet. Jag kände mig vacklig i ögonen – det närmsta jag kan komma den känslan är när jag fick morfin efter mitt kejsarsnitt och jag kännde mig helt snedvriden. Och det var denna känsla som fick mig att börja fundera över om min kroppsvärk och s.k magkatarr berodde på mer än bara stress. Både min mamma och min sambo påpekade mina symtom som påminnde om förra gången jag fick fel dosering av medicinen (lamotrigin)

Jag mediterade såklart över detta och fick till svar att “sänk 100mg på en gång!” Vilket jag gjorde. Jag konsulterade lite snabbt med min syster – som är läkare – sänkte dosen (detta var en söndag) och kontaktade psykiatrin på måndagen. Efter fem dagar vaknade jag upp som ur en kokon; ut ur en dvala och kände mig som pånytt-född. Vilken jäkla skillnad!

SÅ! Nu kanske jag kan börja komma lite back to life här på bloggen igen!

Jag har saknat er ❤

 

Pengar och Attraktionslagen

Jag tror att de flesta av oss har koll på hur attraktionslagen fungerar, men jag är nästan säker på att vi alla har vissa områden där vi anser att det fungerar sämre än andra. 

Kanske har du lätt att framkalla en kopp kaffe gratis några dagar i veckan; kollegan eller svärmor som bjuder dig på en kopp. Kanske har du svårt att hitta en parkeringsplats när du ska in på ICA eller systembolaget en fredag em, eftersom du  – trots din vetskap om attraktionslagen – per automatik tänker “Det finns aldrig någon parkeringsplats den här tiden!!” 

Jag tror att ett av mångas problem är ämnen som har att göra med pengar. När vi väl förstått hur attraktionslagen fungerar, börjar vi tvivla när det kommer till pengar; Hur fan ska jag ha råd att laga bilen i januari när man är som fattigast? Det spelar ingen roll att vara tacksam för jag får inga pengar ändå! Jag har försökt! Men det kommer inga pengar!!!” Nej, det förstår jag så som du uttrycker dig … 

Det ÄR svårt det här med pengar och attraktionslagen. Jag vet! Been there, done that … MEN det gäller att hålla pli på sig själv, slå sig på fingrarna när tankarna börjar tjata om att “nä, det har jag inte råd med”. Tänk till lite! Pengar, det har du – mer eller mindre. Så, egentligen är det inte pengarna som är problemet, utan dina tankar om pengar som är dilemmat.

Så här är lite tips inför löningen som kommit idag eller kommer på måndag – om du är anställd inom kommun eller landsting t.ex. 

Ok. Du har betalat dina räkningar och inser att det blev mer än vad du räknat med den är månaden. Du tänker förmodligen att “fan, nu blir det tight den här månaden” Du kanske tänker att “Jag hade ju tänkt att gå på en ansiktsbehandling och en massage den här månaden, men det har jag ju inte råd med nu”! Nä, det kanske du inte har – det bestämmer du ju själv. MEN du kan ju oxå välja att uttrycka det på ett annat sätt; “Jag hade tänkt att gå på massage nästa vecka eftersom jag har råd med det, men jag väljer att inte prioritera det just nu” För om du tänker efter lite så har du ju faktiskt råd rent hypotetiskt – i alla fall om du just nu sitter med minst 500kr på kontot efter att alla räkningar är betalda. Om du har dessa pengar så har du råd, men du prioriterar de pengarna till något annat. På det sättet får du genast lite mer positivt tänkande omkring dina pengar. Jag läste ett exempel en gång att man kan gå runt med en femhundralapp i fickan och gå in i affärer och tänka på allt där inne som kostar 500kr “det där har jag råd med och det där” Förstår ni hur jag tänker? 

Du kan även tänka att “Det där skulle jag vilja göra. Det kostar pengar, men det löser sig!”

Så fort dina negativa tankar kommer tillbaka; kanske när en vän frågar om du ska hänga med på en AW med lite tilltugg och där du egentligen känner att “nä, fan. Jag har inte råd!!” Tänk genast om och tänk rätt! Tänk på allt du redan har och hur allt annat redan löst sig; du har betalat alla räkningar, du har varmvatten att duscha i, du har en proppfull garderob med kläder (fastän vi kvinnor konstigt nog aldrig har nå kläder…), en jacka och varma skor så du inte fryser i vinterkylan, du har en bil – kanske till och med två! – mat i kyl och frys, schampo i duschen – ja du har en massa saker som du behöver och saknar nog egentligen ingenting för att överleva. Du har klarat dig hittills. Allt har löst sig, så varför skulle det inte lösa sig den här gången??

The problem is not the lack of money, the problem is your feelings about the money…

I nästa inlägg berättar jag om mina egna erfarenheter i ämnet.

Trevlig helg!

Sara

Det finns kärlek och så finns det myndigheter…

Jag kom över en artikel idag som någon hade delat på fb. Jävligt bra att läkarna säger ifrån och reagerar! Inte för att det verkar ha någon betydelse, men samhället måste ju reagera på den här galenskapen!

Som ni vet har jag redan uttryckt att jag anser det fullt ologiskt att en professionell läkares bedömning av en patient väger mindre än en handläggare hos FK och den senaste tiden har jag hunnit samla på mig en hel hög av funderingar riktad mot Försäkringskassan som snurrar i huvet: 

Hur tänker ni? Vad är den långsiktiga planen? För ni har väl en sådan? Vad händer i längden om ni fortsätter att neka och tvinga tillbaka sjuka till sina jobb? Vad blir konsekvenserna? Jag tänker att det i slutänden är ni som har ansvaret, eller hur tänker ni?

En pilot som får blackout och kraschar planet, vårdpersonal som tappar minnet och ger fel eller för mycket medicin till patienterna, en busschaufför som tappar koncentrationen på vägarna som kör på och skadar någon annan, som i sin tur – om den överlever- blir sjukskriven pga av brutna kroppsdelar som ni anser kan jobba ändå – kanske en snickare som med bruten arm och ben ska klättra upp på taket för att spika och såga som i sin tur tappar både såg, hammare och plankor på kollegan som får hjärnskakning… Ett ekorrhjul utan någon som helst logik… 

Jag undrar; har aldrig någon av era handläggare varit sjuka? Hur gör ni då? Låter ni hen sitta på jobbet som vanligt? Skriva på datorn med brutna händer eller en förlamning efter en hjärnblödning? Låter ni hen släpa sig till jobbet trots en extrem utmattning med organ som går på sparlåga och en hjärna som är halvt kaputt? Jag bara undrar…

Även om ni fått striktare regler med handläggningen, måste det väl ändå kunna finnas något sunt förnuft hos någon av er? 

Hälsningar från en som gått tillbaka till ruta ett i sin utmattning tack vare ert avslag…

 

Överlevnadsinstinkt

De senaste veckorna har jag fått höra vilken kämpe jag är som orkar styra med allt strul. Jag hade ju lika gärna kunnat lägga mig ner och strunta i allt. Men det känns inte som ett alternativ så det är bara att bita ihop; när alla samtal är ringda och alla brev skrivna, har jag iaf gjort allt vad jag kan. Därefter ger jag tillit till universum.

Utmattningen är tillbaka på ruta ett; big time! Men jag tror inte någon förväntade sig något annat… ja, förutom vissa kontorsråttor då…

Skillnaden mot för tre år sedan är i alla fall att jag gör allt jag kan för att återhämta mig. Lyssnar på kroppen till Max!

Så hur gör jag för att orka ta mig igenom allt tjafs med myndigheter?

Som andlig försöker jag tänka positivt hela vägen. Med vetskap om att attraktionslagen fungerar, fokuserar jag på att allt löser sig. Men självklart är det inte lätt alla gånger. Speciellt inte när så mycket strular på samma gång och energin tryter.

Jag gör det jag måste för att inte försaka mer strul; jag ringer samtal, jag fixar papper, jag mailar och jag går på de möten jag behöver för att få ordning på allt. Däremellan gör jag typ ingenting. 

Jag försöker tanka energi så gott jag kan. Jag struntar i princip helt i tvätt, städning, matlagning, handling och disk. Det finns ingen energi över till det och skulle jag prioritera det, känns det som att jag kommer gå sönder.  

Så vad har jag gjort för att ladda mig själv då?

Skriva! Ut med tankar, in med tacksamhet ?
Bädda och sova i yogarummet…
Och hoppas på extra healing och energipåfyllning…
Lägga lite kort och mysa med katten; som alltid kommer till mig när jag tar fram mina kortlekar ❤
Kolla lättsamma familjefilmer och komedier…
Påminner mig om universum och attraktionslagen…
Yoga och meditation med sällskap av vovve ❤
Vilat mitt på ljusa dan…

Stängt av telefonen, storhandlat på Ica på nätet och hämtat på drive thru, sovit, sovit, sovit…

Så med detta sagt tar jag och kryper ner under filten igen och talar om för er att det nog tyvärr dröjer innan nästa blogginlägg… 

Men jag lovar er: I’ll be back … 

När man tror att man ska få hjälp av samhällets insatser och istället hamnar utanför systemet…

Rond två; Möte med Arbetsförmedlingen … 

Kort sammanfattat av bakgrunden är att jag haft läkare, samtalskontakt och handläggare på både AF och FK – ett helt team bakom och med mig under sjukskrivningen.

Som ni redan vet, fick FK för sig att inte fullfölja den plan som de så fint lade fram till mig i december. 

Under hela min sjukskrivning har jag alltså haft AF med mig. Jag har stått inskriven i deras system som arbetslös med förhinder. I december fick jag hem ett brev med förfrågan om jag fortfarande ska stå skriven som arbetslös med förhinder eller om jag gått över till annan myndighet. Jag meddelar min nya handläggare (även här, precis som på FK så har jag fått ny handläggare…) att jag precis haft avstämningsmöte  – där även AF skulle ha medverkat men inte kunde pga personalbrist (enligt FK ….) och att FK ska återkomma för att återkoppla till dem. När Fk ringer upp mig en vecka efter mötet och meddelar sitt fyndiga beslut om att jag är fullt kapabel till att söka ett heltidsarbete och inte längre behöver deras tjänster, kontaktar jag AF för att medd historiken. Jag medd även att min läkare ska komplettera till FK innan beslutet går iväg. Jag får till svar av min handläggare på AF: Jag låter dig stå kvar som arbessökande med förhinder i och med att Försäkringskassan inte godkänner ditt sjukintyg.  

Vad bra, tänker jag; då är jag iaf inskriven i arbetsförmedlingens system så jag åtminstone kan få ersättning via a-kassan. 

Hur skulle ni tolka hennes svar där hon skriver “Jag låter dig stå kvar som arbessökande med förhinder i och med att Försäkringskassan inte godkänner ditt sjukintyg?” Jag tolkade det iaf som att allt är sin ordning.

No no no … fel svar. Så var inte alls fallet!

Nej, nej. Arbetssökande med förhinder är absolut inte detsamma som att vara öppet arbetslös, sökande kategori 11. Du måste stå under den senare kategorin för att få någon ersättning och den kan du inte få retroaktivt utan gäller bara från idag… 

Så, kort sammanfattat har jag varit helt utanför systemet i sex veckor; 8:e december till och med 20:e januari. Vilket på ren svenska betyder “inga pengar att hämta ut för den perioden … “

Ja, det blir väl i värsta fall bara att överklaga vidare till nästa instans; smida medan järnet är varmt liksom… 

Som sagt; man måste vara frisk för att vara sjuk…

Over and out…

OM du är, eller skulle hamna i samma soppa som mig; ta med dig denna vetskap så du slipper hamna i trubbel! 

Karma

Jag

är

så 

tacksam

Till skillnad mot igår har jag släppt stressen. Jag är inte ensam om handläggare på fk som är omöjliga. Jag släpper henne och överklagar istället. Jag har en bekant som är erfaren i dessa ärenden och hon har erbjudit sin hjälp och har gett mig massor av nyttig information som får mig att helt känna “Mmm aaa detta löser sig” 

Ni vet, när man är så tacksam så man inte finner ord och där det känns som att varken ord eller kramar räcker till för att visa sin tacksamhet. Det är min känsla just nu. Tacksam.

Vad gäller FK finns det ingen logik alls. Jag är inte den som dömer eller tycker illa om folk. Jag har sett min handläggare som söt, trevlig och kunnig. Jag känner mig lurad och sviken. Jag undrar hur det ens är möjligt att en person kan vara så svår? Så elak? Så nonchalant? Men ändå så trevlig i telefonen; känslan jag fått att hon sett till mitt bästa, att vi löser detta med hjälp av kompletteringar. Men nej. Icke. Jag tänker inte ens försöka förklara kortfattat vad som egentligen skrivits och sagts mer än att det helt enkelt inte finns någon logik i beslutet. Beslutet går helt emot läkarintyget. Det går emot hela avstämningsmötet. Beslutet är enligt FK motiverat men vi ser ingen motivering. Vart finns den? Som svar på frågan hänvisas vi bara tillbaka till beslutet som återigen inte förklarar. Så konstigt. Så knäppt.

Jag antar att jag helt enkelt får tänka karma. Släppa denna onödiga, energiuttömmande och lönlösa process och hoppas att nya ögon ger mig rätt till det jag har rätt till. Karma. Återigen karma, även om jag har svårt att tycka att någon annan ska vara med om jobbiga situationer. Även den som får mig att känna mig sviken.

Namaste

Vad är det jag missar?

Jag.

Är.

Så.

Trött.

Från att ha haft ett helt team som stöttat mig, känner jag mig totalt utslängd på gatan utan både mat och täcke – metaforiskt alltså…

Just nu står jag helt utanför systemet tydligen. Så nu är det inte bara en dust med FK. Nu måste jag även jaga rätt på rätt hjälp för att få rätt hjälp hos AF fastän jag följt all information som inkommit från både FK och AF.

Det ligger papper, kuvert och massa mail hos mig nu som bara blir en enda kladdig gröt i min trötta utmattningshjärna. 

Jag blir mest ledsen även om jag däremellan känner mig jävligt förbannad, men det är jag egentligen för trött för att vara så det slutar bara med att jag gråter, för jag är så trött. Helst vill jag bara sova hela tiden för jag är så trött. Men då blir ju ingenting löst medan å andra sidan så blir jag bara mer trött och mer utmattad.

Igår skrev jag massor av mail till alla inblandade och googlade information åt höger o vänster. Somnade som en nockad gris igår kväll och vaknade med typ träningsvärk; benen som bly som om jag kört ett extra långt tabata-styrke-pass eller sprungit maraton. Hur är det ens möjligt? Träningsvärk i benen efter att ha skrivit mail?? Huvudvärk skulle ju kännas mer logiskt. Men det var samma sak förra veckan efter en dags mailande. Så knäppt. Stackars lilla kropp.

Jag funderar på vad jag gör för fel i min andlighet när jag stöter på alla dessa motgångar och strul. Vad är min plan? Skickar jag fel signaler ut till universum? Jag tycker att jag tänker positivt. Jag visualiserar. Jag skickar ljus, kärlek och blombuketter mentalt till alla inblandad för att inte bli bitter och vända allt till negativ energi. Men ändå fortsätter det att strula bara ännu mer. Vad är det jag missar? Ja jag vet inte… Det enda jag vet är att 

Jag.

Är.

Bara

Så.

Jäkla.

Trött.

Fuck the System!

Ok. Nu har jag fått nog. Jag är trött som fan och orkar egentligen inte alls sitta här och skriva, men jag är så förbannad och trött på den här karusellen så jag gör det ändå.

Jag vet att alla bara försöker göra sitt jobb. Men det skiter jag fullständigt i just nu. En läkare gör sitt jobb; d v s avgör hur pass sjuk en patient är. Men ska det sen komma en jävla kontorsråtta och tro sig kunna veta detta bättre? Tydligen! 

Jag har bara nämnt det på bloggen Här men inte skrivit något mer om det, då det inte alls blev som det var sagt. Och det är anledningen till att jag helt enkelt inte haft någon som helst ork till att blogga.

Det är inte lätt att skriva detta då jag kommer att näcka mig en del med något som jag tycker känns både jobbigt och privat och som jag egentligen inte alls pratar högt om. 

Snabbt sammanfattat har jag varit i en depression från februari 2016 som en konsekvens av den mani jag hade dec-jan för ett år sedan. Två veckor innan mitt förra läkarmöte och avstämningsmöte hade jag äntigen börjat må bättre efter att vi äntligen hittat rätt dosering av medicin. Utöver detta har jag bland annat varit sjukskriven pga utmattning de senaste tre åren…

Så, det som sades, den där fantastiska planen som jag såg framemot; att få börja arbetsträna, gå hos en coach som ska hjälpa mig ut i arbetslivet, få proffesionell hjälp till ett anpassat arbete – glöm det! Nä då – istället blev det avlsag från försäkringskassan – av samma person; dvs min handläggare – som var med på avstämningsmötet med mig och min läkare. Arbetsförmedlingen skulle oxå varit på plats men de hade personalbrist …

Det går en vecka, sen ringer min handläggare och medd att jag inte kommer att få fortsatt sjukpenning från och med den 8:e december. Hon – tillsammans med sin medicinska rådgivare – ansåg att jag var kapabel till att själv gå till arbetsförmedlingen och söka ett heltidsjobb från och med december. 

Från dag ett av min sjukskrivning har jag blivit lovad och känt mig trygg av både läkare, AF och FK: “Vi kommer inte att släppa dig föräns vi vet att du klarar dig själv. Du kommer få rehabilitering tills du fått all hjälp som finns att erbjuda” etc etc …

Nu känner jag ju mig själv och min kropp rätt så bra efter allt den varit med om de senaste tre åren med först en ordentlig utmattning efterföljt av en diagnos i form av bipolär sjukdom som har gett mig både mani, hypomani och depression i omgångar innan rätt medicin hittades till just mig.

Jag vet att jag inte skulle fixa ett heltidsjobb idag. Det handlar inte om att jag inte vill, för jobba det vill jag. Jag längtar efter att få ha kollegor, skratta, dricka kaffe, svära lite på att jobbet suger emellanåt… Därför blev jag så glad när jag började känna mig bättre; det fanns hopp om att kunna få en sysselsättning under våren eftersom jag känner att utmattningen har blivit lite bättre och jag orkar i alla fall plocka ur diskmaskinen och plocka i den under en och samma dag; det fanns dagar när det tog en hel dag att plocka ur diskmaskinen med fem pauser i form av sömn därimellan …

Det står klart och tydligt i mitt läkarintyg att jag trots förbättrat mående i depressionen fortfarande inte är tillräckligt stabil. Det står klart och tydligt att jag fortfarande har kognitiva svårigheter i form av minnesförlust och koncentrationssvårigheter, stresskänslig och uttröttbar och att jag har tydliga somatiska symtom såsom magkatarr, värk och sömnbesvär. Det står även klart och tydligt att patienten är oförmögen att ta ett vanligt arbete på den öppna arbetsmarknaden och det är bara lämpligt med arbetsträning utan eget ansvar under skyddade omständigheter. Detta är alltså läkarens skrivna ord.

Jag klarar i princip ingen stress alls utan att huvudet eller kroppen säger ifrån. Som ett exempel kan tas att jag de senaste fyra veckorna haft tre ordentliga migränanfall som hållt i sig 2-3 dygn per anfall, magkattar, värk i kroppen och en trött hjärna – detta pga den stress som jag blivit utsatt för i och med att FK inte godkände min sjukskrivning.

Jag kan påpeka att jag har svårt att planera min vardag; Små rubbningar som t ex att dottern blir sjuk, att sambon behöver jobba över ngn timme på jobbet eller att katten plötsligt behöver åka till veterinären; allt som gör att vardagsrutinerna inte flyter på, får mig att tappa fokus. Att utföra “mer komplicerade” handlingar gör mig totalt utmattad i flera dagar. Ett exempel på det är att det tog mig 4,5 timme inklusive en lunchpaus på ca femton minuter- jag skojar inte! – för att skriva ett mail med synpunkter till FK förra veckan. Ett mail som hade tagit mig tio minuter att skriva för fyra år sedan, femton minuter om jag skulle korrekturläst det och gjort det extra proffessionellt. Dagen efter kändes det som att jag sprungit ett maraton. Jag hade typ träningsvärk i hela kroppen – så jäkla sjukt och faktiskt lite skrämmande om jag får säga det själv.

Så efter skrivna synpunkter och ett nytt läkarintyg med ännu mer understrykningar och formuleringar får jag idag hem ett nytt beslut från FK. Det ser precis likadant ut som det första. 

Tillåt mig att citera FKs beslut: “Försäkringskassan bedömmer att du trots dina besvär inte har en nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel i förhållande till ett normalt förekommande arbete eftersom du bedöms ta ett för dig lämpligt arbete där du inte utsätts för hög stress samt höga kognitiva krav på minne och koncentration.”

Jag vill påpeka att det absolut inte är synd om mig på något sätt. Det finns de som är mer allvarligt sjuka än vad jag är – men det som är viktigt i allt detta är att även en människa med cancer kan få avslag av dessa kontorsråttor; sånt har vi kunnat läsa om i media under flera år.

Det är heller inga problem för mig att gå till AF och söka ett jobb – enligt FK ska det ju finnas lämpliga arbeten där jag inte kan utsätts för varken stress eller kognitiva krav på minne och koncentration. Jag skulle kunna söka flera stycken per dag; frågan är väl bara vem som diggar mitt CV mest och antar mig som en utmaning “icke stabil kvinna med risk för återfall i mani och depression med en merit på tre års sjukskrivning” …

Over and out…

“It’s a status, not a diary”

Mina tankar om sociala medier

De senaste tre åren har jag under en period varit utan Facebook eftersom jag helt enkelt kände att det tog för mycket energi. När jag började blogga här på Tarotguiderna loggade jag in igen för att ni enkelt ska kunna se när jag gör ett nytt inlägg. 

Även om jag har många vänner på fb sedan tidigare, valde jag den här gången att bara följa några få personer. Det minskade bara flödet en aning; knökfullt i flödet av delade länkar i form av videoklipp, bilder och artiklar tillsammans med olika status av alla dess slag.

Det finns få saker jag gillar med fb och det är att följa vänner och familj som lägger ut bilder från t ex en resa eller som delar roliga videoklipp så jag får skratta.

img_0623

Det som inte är speciellt attraktivt däremot, är folk som absolut måste skriva på någons sida – som själv inte ens skrivit en status eller på något annat sätt yppat sig – så fort de fått reda på något om denne person. T ex något personligt när något jobbigt har hänt “Tänker på er i denna jobbiga stund. Styrkekramar” efterföljt av massa hjärtan. Eller om någon förlovat eller gift sig “Grattis till förlovningen! Lycka till i framtiden” efterföljt av hjärtan. Eller när en person fött barn bara en timme innan det skrivs t ex; “Å grattis till lillflickan! Äntligen är hon här. Passa på att njuta och se till att vila mycket. Många kramar!” Efterföljt av massa hjärtan…

Den som nyligen varit med om något jobbigt eller något fantastiskt kanske vill berätta om det själv? Få skriva sin egen status. När det känns rätt. När man landat i det som hänt. Är inte det självklart?? Om en vän ringer till mig eller skriver ett privat sms görs det väl av den anledningen att man vill berätta om det personligen? Ska man ens behöva lägga till “men skriv inget på Facebook än. Jag vill berätta själv efter att mina närmaste fått veta i första hand” Vad är anledningen till att personerna skriver på den offentliga sidan när de förmodligen redan framfört sina ord privat till den andra parten? Är det för att visa att “jag är den som redan vet”??

Sen har vi även fantastisk status med halv information som “Nu händer det spännande grejer i mitt liv!” Endera efterföljt av “men kan inte säga vad ännu eftersom det är lite hemligt” eller “Tung dag idag. Livet känns orättvist” varpå någon nyfiken själ frågar i kommentarsfältet “oj vad har hänt?” Och får till svar “Du har PM” Ööö??? what? Ok… Varför ens yppa sig? Uppmärksamhet?

img_0624

Instagram däremot gillar jag bättre. Bara bilder. Jag väljer själv vilket flöde jag vill ha. Jag väljer vänners konton och konton som ger inspiration inom mina intresseområden. Det jag inte gillar på Instagram och som får mig att sluta följa vissa konton, är konton som i största del rekommenderar andra konton inom samma kategori; Shot outs #shs. T ex inredningskonton där det går ut på att synas och tagga liknande konton för att hjälpa andra att få fler följare och för att själv få fler följare. Men sånt tröttnar jag på, så dessa konton går fetbort från mitt flöde…

Twitter har jag inte ens varit i närheten av.

img_0620

Hellre kvitter än Twitter som jag brukar säga ?

That’s all. Over and out…

Magi på flaska!

Jag lovade att berätta hur det gått med kattens sår med hjälp av silvervatten (de tidigare inläggen hittar ni här och härJag är faktiskt lite mållös. Igår ringde jag och avbokade veterinärstiden jag hade tills idag.

Jag trodde inte att det skulle fungera så här bra! Inom ett dygn var varbildningen borta. Igår var allt helt läkt. Och då menar jag helt och fullt; ingen vätska under såret och hålet ihopläkt. Hur är det ens möjligt? Magi på flaska?! Helt otroligt och fantastiskt underbart. Jag känner mig minst sagt tacksam ? 

Nu är jag ingen tratt-katt längre! Du kanske tycker det är konstigt att jag sover i handfatet, men det har jag gjort sen jag var liten. Det är liksom min grej. Jag kissar och bajsar i badkaret ibland oxå. Och vill gärna sitta och titta när någon duschar. Jag gillar badrum helt enkelt *mjau*
Nu är jag ingen tratt-katt längre! Du kanske tycker det är konstigt att jag sover i handfatet, men det har jag gjort sen jag var liten. Det är liksom min grej. Jag kissar och bajsar i badkaret ibland oxå. Och vill gärna sitta och titta när någon duschar. Jag gillar badrum helt enkelt *mjau*

Leon är helt sig själv igen; busar och river grejer här hemma. Det var längesen! Helt och fullt frisk och pigg! Av lite vatten! 

img_0492